En 18-årig gymnasieelev på väg hem från skolan under skärtorsdagen dödas med vad som beskrivs som ett avrättningsliknande tillvägagångssätt. ”Han mördades på värsta tänkbara sätt,” konstaterar Camilla Helgesson, tillförordnad utredningschef på polisen Sörmland. Eleven hade, enligt polisen, kända kopplingar till kriminella nätverk men det fanns ingen känd hotbild mot honom. 

En 18-åring som borde se fram emot en ljusnande framtid ska inte mördas framför sina skolkamrater. Ändå har det skett. 

Under tisdagskvällen avlossas på nytt skott i en offentlig miljö. Denna gång på centralstationen. Ingen person skadades denna gång och fem personer har anhållits. En person är i nuläget misstänkt för grovt vapenbrott och försök till mord. Övriga är misstänkta för medhjälp till försök till mord. 

Det är ännu oklart om de två händelserna har ett samband, men polisen konstaterade under påskhelgen att risken för vedergällning efter mordet på eleven är överhängande. 

Det gör något med ett samhälle när man inte kan känna sig trygg. Det är därför inte konstigt att många känner oro, förtvivlan, sorg och ilska. Alla har rätt till sina känslor.

Men det är oklokt att låta känslorna styra hur vi reagerar på de senaste skjutningarna. Oron och ilskan får inte leda till att det fattas en rad beslut som kortsiktigt kan kännas rationella och bra, men som långsiktigt leder till en förvärrad situation. 

En som oroar sig är gymnasieläraren Alicia Sjöberg, som kräver en förändring av skollagen som skulle innebära att dömda personer inte får gå på gymnasiet. Något svar på var eleverna ska ta vägen om de inte får gå i skolan ger inte Sjöberg.

Sjöberg fick snabbt medhåll av kommunalrådet och ordföranden för trygghetsberedningen i Eskilstuna Josefine Helleday (S). I ett inlägg på Facebook skriver hon att hon att livsstilskriminella måste portas från gymnasieskolorna. Helleday vill också gå ett steg längre och skriver: ”elever som går till skolan i skottsäker väst, inte vågar hem efter skoldagen av rädsla för att bli skjutna eller har dokumenterat umgänge med andra livsstilskriminella – polisen har ofta god kännedom – har inget i våra skolor och offentliga lokaler att göra.” Hon förordar också att skollagen ska ändras och att kommunen till dess måste ”nyttja våra avstängningsregler så kreativt vi kan”. Lagstiftningen ska utmanas.

Frågan är var Helleday vill att gränsen ska gå? Vem har tillräckliga kopplingar för att stängas av och vad ska hända med dem?

I en intervju i Eskilstuna-Kuriren utvecklar Helleday sitt svar. Hon menar kommunen måste jobba ännu hårdare med LVU-placeringar och konstaterar att en avhopparverksamhet som erbjuder studier vore fantastisk.

Det kan krävas fler LVU-placeringar och den som vill hoppa av gängen ska erbjudas stöd. Men kommunen kan inte bestämma vem som ska LVU-placeras. Det beslutet fattas av en domstol och kräver att lagens krav på placering är uppfyllt. Det är heller inte säkert att en avhopparverksamhet blir särskilt framgångsrik. De avhopparprogram som finns har visat att det är betydligt fler som hoppar av programmen än som lyckas lämna gängen. 

Det är också dyra åtgärder. Enligt Göteborgs stad kan det kosta 1,2–1,3 miljoner kronor per år att hantera en enda avhoppare. En placering på ett SiS-hem kostar från 6 750 kronor per dygn. 

Frågan är om en kommun som Eskilstuna som underfinansierar sin skola har råd med detta? 

Alternativet för den som inte längre får gå i skolan och inte erbjuds något alternativ är att bli medlem i ett gäng på heltid. Det är inte svårt att inse att dessa ungdomar kommer att fortsätta hänga kring skolorna, eftersom det är den miljö de kan bäst. Där deras kompisar som går kvar i skolorna finns. 

Risken att det inträffar fler skjutningar kommer därmed sannolikt inte att minska. Det kan tvärtom leda till att den ökar.

En grundläggande beståndsdel i ett rättssamhälle är att den som avtjänat sitt straff har sonat sitt brott. Där den som sköter sin skolgång inte ska kunna drabbas av en diffus kollektiv bestraffning.

Forskningen är tydlig. Skolan kan ha avgörande betydelse för att minska rekryteringen till gängen. Sannolikheten är betydligt lägre att den som går ut gymnasiet med godkända betyg kommer att få ett liv som präglas av kriminalitet och utanförskap än den som misslyckas med skolan.

Det kommer att ta tid att bekämpa gängkriminaliteten. Ska rekryteringen till gängen strypas måste insatserna börja redan på BVC och fortsätta på förskolan och genom hela skoltiden. Dessa insatser måste kompletteras med insatser från polisen, socialtjänsten och civilsamhället. 

Man måste hålla hjärnan kall och rationell och hjärtat varmt. Något alternativ finns inte för den som vill bekämpa gängen.