Turkiets "president" Recep Tayyip Erdoğan fick ett utbrott häromveckan. En docka föreställande den auktoritära ledaren hängdes upp och ner från en lyktstolpe utanför Stockholms stadshus på torsdagen. En anspelning på hur den italienska fascistdiktatorn Benito Mussolini slutade sin dagar. Turkiet avbokade ett möte i landet med Sveriges talman, Andreas Norlén. Den svenska ambassadören i Turkiet kallades sedan upp av Erdoğanregimen för att skällas ut.
Det hade inte behövt gått mycket längre än så. Svenska regeringen kunde har bemött den högljudda urladdningen från Erdoğan med ett svalt sinne. Ansvariga statsråd, utrikesminister och statsminister borde ha konstaterat att det i Sverige råder yttrandefrihet. Och om något brott mot förmodan begåtts, förtal eller uppvigling, ja då kommer det skötas i svensk rättsordning.
Så blev det inte. Det som följde var oförståndigt, olämpligt och historielöst.
Det var utrikesministern Tobias Billström (M) som inledde kavalkaden av undfallenhet. Han kallade aktionen för "skenavrättning" och "låtsasavrättning". Som om Erdoğan nu utsatts för någon sorts tortyr? Så var det ju inte. Det var en docka, inte en verklig människa, som hängdes i stolpen. Ord spelar roll, och Billström borde vara mer försiktig med dem.
Han och statsminister Ulf Kristersson (M) får tycka att denna politiska yttring är sabotage, skamlös och avskyvärd. Men det är riktigt illa att utrikesministern, i alla fall inte förrän efter kritik, nämnt den generösa, och ibland obekväma, yttrandefriheten som gäller i Sverige. I Billströms officiella uttalande på regeringens hemsida lyfts inte den fria åsiktsbildningen med ett enda ord.
Gruppen som tagit på sig ansvaret för dockhängningen är de så kallade Rojavakommittéerna, ett nätverk som enligt egna uppgifter ska ha "utbyte med revolutionära rörelser i hela Kurdistan". Organisationens ogillande av Natoansökan och relationerna med Turkiet är uppenbar.
Visst kan man diskutera det lämpliga i att hänga upp en docka i protest, men även smaklös Nato- och Turkietkritik hör hemma i en öppen debatt. Även om det skulle försvåra Sveriges ansökan att bli Natomedlem och försämra Turkietrelationerna.
Varför kunde Billström och statsministern inte ha lämnat manifestationen närmast okommenterad? Eller följa Göran Perssons (S) och Fredrik Reinfeldts (M) exempel när diskussionen om de så kallade muhammedkarikatyrerna 2005 blossade upp. På frågan hur svenska tidningar borde göra med bilderna sade Reinfeldt att ”det ska väl varken jag eller Göran Persson ha synpunkter på”. Det lyfte yttrandefrihetsexperten Nils Funcke på Svenska Dagbladets debattplats (SvD 16/1).
Den här sortens foglighet som Sveriges regering nu visar mot Turkiet borde man sedan länge ha kommit bort från. Andra världskrigets fasor lärde vi oss ju i grundskolan. Om diktaturernas farligheter och deras oundvikliga slutmål: förtryck, förföljelse och folkmord. Ideologiska beståndsdelar som tyvärr övervintrat eller som tagit andra former in i vår egen tid.
Vi behöver inte en repetition av den svenska statens agerande under kriget när den angrep den press som var kritisk mot svensk eftergiftspolitik och nazisternas Tyskland. Genom riktade åtal eller att beslagta tidningar. Innan Hitlertysklands krigslycka vände hann staten bland annat beslagta Eskilstuna-Kuriren tre gånger, och tidningens chefredaktör J A Selander åtalades utan grund för att ha förolämpat Hitler.
Turkiet är en falsk demokrati som eliminerat landets fria press och rättsstatens principer har monterats ned. Regeringskritiker fängslas. Att Billström, och en del andra, går till försvar för Ankarastyrets överreaktioner är att göra tvärtemot vad Sveriges historia borde ha lärt dem.
Både Ulf Kristersson och Tobias Billström behöver rannsaka sig själva. Dessutom borde statsministern fundera över sitt val av utrikesminister. Billström är inte vuxen sin uppgift. Ovanpå den senaste tidens egendomliga uttalanden har utrikesministern även i turkisk press i slutet på förra året sagt att regeringen i mars i år ska lägga fram ett förslag i riksdagen, som skulle göra det olagligt att bland annat vifta med en viss sorts flaggor. Underförstått handlade det om vimplar som Turkiets ledning ogillar. Trots att det fanns ljudsinpelningar som bekräftade detta tvärljög Billström i svensk press, det hade han inte alls sagt. Det är inte bara ryggraden Billström verkar behöva besöka vården för, utan också ett kraftigt försämrat minne.
Sveriges Natoanslutning kommer kräva åtaganden som vi tidigare inte gjort, inom säkerhets- och försvarsområden. Men långt gående inskränkningar eller rent av kränkningar av den svenska yttrandefriheten ska inte ligga på bordet under förhandlingarna. Natoprocessen får inte leda till den här sortens politiska kortslutningar i regeringen. Det har vi inte råd med.