Löften ska hållas så långt det går. Bryter man dem bör man ha en väldigt bra förklaring. Oanade saker kan hända och behov kan förändras.
Det gäller även vallöften.
Dagens svåra ekonomiska läge har inte varit okänt för den nytillträdda regeringen och dess samarbetspartner SD. Det var visserligen inte bara Tidöpartierna M, KD, L och SD gjorde sig skyldiga till denna löftesfrenesi under valrörelsen. Men till skillnad från oppositionen måste de nu göra verklighet av löftena så gott det går.
Lågkonjunktur tillsammans med ökande inflation är inget optimalt läge för någon regering, oavsett färg. Mycket i budgeten kunde lika gärna ha kommit från en S-märkt regering. Det ekonomiska utrymmet är helt enkelt så smalt.
Detta svåra läge upprepade finansminister Svantesson (M) mer än en gång när hon presenterade Tidöpartiernas förslag på budget. Hon har rätt i att en regering i detta läge måste kunna prioritera inom reformutrymmet. Beroende på vilka åtgärder man tar till så finns det en risk att man spär på inflationen ytterligare. Det vill regeringen undvika.
Trots dessa varningens ord pytsas det ut en del pengar på olika vis till medborgare, företag och kommuner. En del kan vara motiverat, annat är det inte. Bland annat handlar det om pengar i handen till dem som öser på med elförbrukningen i sina hem i södra Sverige.
Regeringens prioriteringar av bilar framför andra transportsätt när det gäller reseavdraget är klimatskadligt. Illa är det också att den ska sänka skatten på bensin och diesel något. Än värre är planerna att från och med 2024 sänka reduktionsplikten till EU:s miniminivå. Det är däremot bra att regeringen inte gått så långt som KD, M och SD lovat i valrörelsen. Fossilintressena får muttra på bäst de vill. Det är dessutom dyra delar i budgeten.
Mer begripligt är beslutet att plocka bort klimatbonusen för bilar med riktigt låga eller inga klimatskadliga utsläpp. Staten bör inte prioritera viss teknik framför annan. Vad smarta ingenjörer hittar på i framtiden är svårt att veta. Dessutom frigör det pengar som regeringen kan lägga på annat, och bidrar till budgetöverskottet på 84 miljarder kronor.
Alla partier har sina hjärtefrågor. Några av dem har fått utrymme i budgeten. Tveksamma är de av KD önskade 300 miljoner kronorna mot ensamhet. Delat på 290 kommuner blir det inte mycket pengar, inte i Eskilstuna, inte i Vingåker, Strängnäs, Flen eller Katrineholm. Dessutom är det främst en uppgift som kommunerna, civilsamhället och den enskilde behöver lösa.
SD-kravet på att göra den pandemihöjda a-kassan permanent bör också diskuteras. Visserligen kan dagens nivå komma till nytta för en del människor som blir arbetslösa. Samtidigt är detta en av de största utgiftsposterna i budgeten. Frågan är om det är pengar som kunnat göra mer nytta på annat håll.
Missnöjda kommer också kommunerna och regionerna att vara. De extra sex miljarder som regeringen budgeterat i generella bidrag till dem är inte mycket att hurra över. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) hade önskat att detta tillskott varit närmare det årliga underskott, enligt SKR:s egen bedömning, på cirka 20–30 miljarder kronor. Också kommunerna och regionerna kommer ha tuffa år framöver. Effektiviseringar och prioriteringar kommer behövas samtidigt som kommunernas arbetsskadliga skattehöjningar på inkomst behöver undvikas.
Sedan har vi detta med inramning. I sin budget rubrikssätter regeringen delarna om ekonomi och arbete som "En starkare ekonomi med fler i arbete". Detta trots att regeringen förväntar sig ett sämre ekonomiskt läge och högre arbetslöshet. Men budgeten innehåller inte många insatser för att få fler människor i jobb, utöver några tusen extra platser på yrkesutbildning för vuxna och en satsning på fler praktikplatser. Reformerna är sig inte fel, de gör fler människor mer anställningsbara i framtiden. Men åtgärderna är inte ett huvudnummer i Tidöpartiernas budget.
"Ekonomisk trygghet för de mest utsatta" är en annan inramning. Då är det prat om mer pengar i barnbidrag och återigen SD-kravet på högre a-kassa. Förvisso är det pengar som kan behövas för en del. Men uppräkningen av riksnormen som ger mer i garantipension och studiemedel kan regeringen inte ta åt sig äran för. Lika högt vill Svantesson inte tala om att försörjningsstödet också ska räknas upp. Det är dessutom en höjning som kommunerna får betala. Vilket ställer till det i en del kommunala budgetar.
De senaste månaderna har vi gått från valrörelse till regeringsbildning och framläggande av det första budgetförslaget. Lärdomen är: det är lätt att lova frikostigt under en valrörelse. Men när kronor och ören ska räknas måste även de mest löftesfrenetiska politikerna nyktra till.