Det var inte utan viss vånda som Tidöpartierna (M, KD, L och SD) till slut kunde enas om ett avtal i höstas. Det märks också i avtalstexten. Det vi fått är en kompromiss, där de olika Tidöpartierna har fått med enskilda hjärtefrågor. Därför saknas det många gånger en sammanhållande tråd och ett övergripande syfte med den politik som avhandlas i avtalet.

Så blir det ofta när många partier ska kompromissa och kohandla under tidspress. 

Redan från början var det tydligt att partierna tolkade punkterna i avtalet på olika sätt. Det kan vara en anledning till att det i Tidöavtalet slås fast att partierna ska bidra till ett gott samarbetsklimat genom ”att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare”. 

Hur det står till med den saken kan man dock fråga sig. 

I slutet av mars hotade SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt med en regeringskris om Tidöparterna inte kom överens om den så kallade reduktionsplikten. Nu är det dags igen. Den här gången är det SD-toppen Mattias Karlsson som kräver att regeringen agerar för att stoppa migrationspakten i EU. Kravet är inte förankrat i partiet, men uttalandet har backats upp av SD-ledaren Jimmie Åkesson. 

KD-ledaren Ebba Busch var ovanligt kort i tonen när hon kommenterade kravet: ”Vill man ha fruktbara goda samtal så bör man göra det med varandra, inte via media,” slog hon fast. 

Det brukar vara en god utgångspunkt för samtal. Men SD fortsätter att kommunicera via media. 

Häromdagen var det SD-ledaren Jimmie Åkessons tur att markera mot L-ledaren Johan Pehrson. Detta efter att Pehrson i en intervju i Sydsvenskan (24/4) beskrivit Tidöavtalet som en ”arbetsplan”. I likhet med en rad experter konstaterar Pehrson att det finns många punkter i avtalet som blir svåra att förverkliga, eftersom de sannolikt strider mot EU-rätten och internationella konventioner.

Men Åkesson tolkar inte Tidöavtalet så. Till Aftonbladet (25/5) slår han fast att punkterna i avtalet ska genomföras. ”Det är ingen diskussion”.

Naturligtvis fattar Åkesson att lagar och regler sätter ramar för vad som är politiskt möjligt att genomföra. Men han väljer ändå att spela för gallerierna, för de väljare som satt sitt hopp till att partiet ska kunna genomföra alla sina löften.

Så sent som i april förra året konstaterade Åkesson att Sverigedemokraterna aldrig kommer att bli en del av etablissemanget. Men som en del av Ulf Kristerssons regeringsunderlag, som ett av Tidöpartierna är det just det som SD numera är. Hur mycket partiets företrädare än försöker ge sken av motsatsen.