Gängkriminaliteten kan inte bekämpas på allvar förrän nyrekryteringen till gängen stryps. Alla goda krafter måste samarbeta för att ge barn och unga en framtid fri från kriminalitet.

De senaste veckorna har en ny våldsvåg sköljt över Sverige. Den här gången är det Uppsala och Stockholm som står i centrum för skjutningarna. Men även Eskilstuna är drabbat. Så sent som den 9 september sköts en man i Årby.

Eskilstuna är heller inte den enda kommunen i Sörmland som påverkas av gängkriminalitet eller drabbats av skjutningar. I år har det även avlossats skott i Strängnäs och Nyköping. Gängledaren Rawa Majid, mer känd som ”Kurdiska räven”, har proklamerat att Strängnäs är hans ”område” som ingen får röra. 

Debatten om hur gängkriminaliteten ska motverkas blir alltmer intensiv. Det är inte konstigt med tanke på att den påverkar allt större delar av det svenska samhället.  

Bedrägerier har blivit en av gängens viktigaste inkomstkällor och drar enligt polisen in dubbelt så mycket pengar som narkotikahandeln (P4 Stockholm 20/9). Enligt den färska utredningen ”Ett stärkt och samlat skydd av välfärdssystemen” (SOU 2023:52), konstaterar svenska myndigheter att den organiserade brottsligheten tillskansar sig omfattande belopp från välfärdssystemen. Polisens nationella operativa avdelning (Noa) varnar i rapporten ”Idrottskorruption” bland annat för det växande problemet med fotbollsagenter, som har kopplingar till gängkriminalitet. 

”Själva kugghjulen finns i pengatvätt, bedrägerier och välfärdsbrott”, skriver SvD:s journalist Emil Arvidson i en text där han beskriver hur han och hans son brukade köpa mjukglass i en kiosk i centrala Uppsala. Några år senare läser Arvidson om kiosken i en förundersökning. Den användes av Kurdiska räven, som med hjälp av vänner och familj, tvättade nätverkets pengar genom den (SvD 15/9). 

Att vi alla riskerar att komma i kontakt med eller göda gängens verksamhet är en obehaglig tanke. Men ju mer gängen breder ut sig desto sannolikare blir det. Även om det handlar om något så synbart oskyldigt som att köpa en mjukglass. 

I det korta perspektivet måste brottsbekämpningen bli effektivare. Det finns en anledning till att gängen exempelvis ägnar sig åt bedrägeri- och välfärdsbrott. De är lukrativa och få brott leder till fällande domar. 

Samtidigt kan inte gängkriminaliteten bekämpas på allvar förrän nyrekryteringen stryps och den tystnadskultur som präglar många socioekonomiskt utsatta områden bryts. 

En av dem som vågar prata är 25-åriga poeten Faysa Idle, som växt upp i en miljö präglad av gängen och tystnaden. Hennes ena bror är en känd gängmedlem. Hennes andra bror och flera av hennes vänner har skjutits ihjäl.

Steg för steg har Idle gått mot normen och berättar om det som inte får komma ut: ”om att grabbarna egentligen är ledsna och ensamma nästan hela tiden. Om att det faktiskt finns riktiga fel inne i familjerna”, som hon säger i en intervju i SvD (21/9).

Men tystnadskulturen är djupare än så. Idle liknar det vid en gemenskap. Något som knyter människor närmare varandra, men också hindrar dem att ifrågasätta och reagera. ”I grunden handlar det om att alla ser allt och ingen säger något. Inte vid ett mord. Inte ens om man förlorar ett syskon. Säger du ett enda ord så blir du utfryst. Inte bara hotad eller misshandlad. Du blir förskjuten. Och det är skrämmande att bli lämnad utanför. Så alla följer med strömmen,” konstaterar hon. 

Att gå emot normerna, att riskera att bli utfryst från allt och alla du känner till kräver mod. Men det kräver även att det finns ett annat samhälle att vända sig till och andra människor att knyta an till. 

Därför är Årbymamman Madeleines initiativ till ett föräldranätverk, som det går att läsa om i tidningen (26/9), bara att applådera. Madeleine vill, tillsammans med andra föräldrar, blida ett nätverk som ska arbeta med att "ta tillbaka området" och skapa en trygg miljö för barnen.

Föräldrarna är avgörande för barnens syn på de gängkriminella som något negativt. De flesta föräldrarna lyckas också förmedla denna bild. En majoritet av barnen som växer upp i utsatta områden blir inte kriminella. 

Men det finns också många familjer behöver extra stöd och hjälp – från andra familjer och från övriga samhället. Det behövs tidigare och skarpare förebyggande insatser från barnavårdscentraler, skolan, socialtjänsten, polisen och civilsamhället för att fånga upp och hjälpa dessa familjer. 

I ekonomiskt ansträngda tider, som den vi befinner oss i nu, är det dock ofta det förebyggande arbetet som ryker först. Det kan tyckas som en kortsiktigt vettig prioritering för att ge plats åt de akuta insatserna, som också måste utföras. I längden är det dock förödande. Rekryteringen till gängen måste strypas nu.