Att tillfälligt vara överens om att gripa makten är inte att vara överens om vad den ska användas till. Fyra partier vill att mandatperioden ska börja med Ulf Kristersson som statsminister. Det betyder inte att han i så fall har en majoritet som håller ens till andra statsbudgeten.

Det som framställs som planen, hos M- och KD-ledningarna, är att bilda en tvåpartiregering i minoritet. Sedan ska de förhandla budgetar och mycket annat inom den grupp av partier som påstås vara ”överens” – på plakaten i affischkampanjen som Moderaternas partisekreterare visade upp på måndagen.

Men är de fyra ens överens om vilka partier som ska ha ministrar? SD har inte förklarat sig nöjt med att stå utanför regeringen. Samtidigt är SD en del av den ytterhöger i Europa där de öppna sympatierna med Putin och hans regim i det längsta förblev utbredda, och där det vid en rad tillfällen i EU-parlamentet röstats för en Putinvänlig, Ukrainanegativ linje. Även SD har deltagit i detta.

Å ena sidan är SD-ministrar en svår säkerhetspolitisk belastning för Ulf Kristersson – och även något som väljare hos såväl moderaterna som en rad andra partier har starka invändningar mot. Å andra sidan kommer SD, för att stanna utanför regeringen, men ändå ge stöd till budgetarna, att höja priset ännu mer i andra frågor.

Hur det ska hanteras är inget som vare sig fyra, tre eller ens två Kristerssonstödjande partier är överens om. Såvida det nu inte finns en än så länge hemlig uppgörelse, som väljarna inte ska få se på denna sidan valet? Detta är dock mindre troligt. Det långt mer sannolika är att den påstådda graden av enighet inom Kristerssonblocket inte existerar.

Vad affischkampanjen från M, om att vara ”överens”, ska vara till för är att lägga ut dimmor runt det faktum att det tänkta regeringsunderlaget, bortsett från taktiska manövrer, har ytterst lite av djupare samsyn i så centrala frågor som den ekonomiska politiken, vården eller säkerhetspolitiken.

Genom Moderaterna, och genom även andra partier, går en förkastningslinje. Å ena sidan en ekonomisk politik inriktad på starkt näringsliv och främjande av arbete, på ett sätt som har likheter med både liberal och socialdemokratisk version av den linje som under 25 år ryckte upp Sverige från inflationsträsket till hög sysselsättning och kraftigt stärkta reallöner.

Å andra sidan en fusion av borgerlig och antiliberal populism, anpassad efter SD, med glidning mot svaga statsfinanser – samt gynnande av särintressen bakom en ridå av identitetspolitik riktad mot de delar av arbetskraften som har rötter utomlands. Det är denna senare del som dominerar. Det är den som är strategi inför valet. Det är också från det hållet som utpressningspolitiken mot en statsminister Kristersson kan väntas från SD-högern.

Sådan är bakgrunden till den demagogi Moderaterna nu ska skylta med. Försvar av det slags friskolor där köer har uppgiften att skikta socialt, men också missgynnar geografiskt rörlig arbetskraft, maskeras med att de påstår sig vara ”överens” om ett nej till ”tvångsbussning” – ett förslag ingen lagt fram.