Aktivitetsplikt. Den som får försörjningsstöd ska tvingas till motprestation för att få sina pengar i syfte att bli anställningsbar.

Så vill den politiska majoriteten i Eskilstuna att deras åtgärd ska uppfattas. Det är så S, M och C har sålt in den till allmänheten, som något banbrytande och starkt uppfordrande.

Men så är det inte. Det ser den som läser arbetsmarknads- och vuxenutbildningsförvaltningens utredning som tidningen fick tag på först efter att nämnden hade fattat sitt beslut. 

Den så kallade plikten är omgiven av så många avgränsningar och reservationer att den egentligen är något annat. Mer hjälp till en mindre krets försörjningsstödstagare än tvång.

Insatsen ska ”utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar” skriver förvaltningen i sitt beslutsunderlag. Kommunen ska också ”samråda med Arbetsförmedlingen innan beslut om anvisning […] tas”.

Man påpekar också att ”nämndens önskemål om att införa en aktivitetsplikt är en lite missvisande benämning då detta handlar om att ge de individer som berörs bättre förutsättningar att kunna göra en förflyttning mot egen försörjning med beaktande av deras egna förutsättningar och önskemål”.

Det är heller inte så enkelt som att den som vägrar delta i insatsen omedelbart får sitt försörjningsstöd indraget eller minskat. Först ska det prövas mot personens livssituation, försörjningsbörda och orsak till att hen inte vill vara med. De här pengarna kan man inte ta ifrån folk hur som helst, om alls.

Och så är det en sak till. Regeringen har aviserat en utredning som ska undersöka om socialtjänstlagen behöver ändras i samma syfte – införande av en ny aktivitetsplikt för personer med försörjningsstöd. Eskilstunas utredning konstaterar därför att det som nu föreslås kan hamna i strid med framtida lagstiftning.

Det är med andra ord svårt att skilja den här kommunala processen från ett kraftfullt slag i luften. Misstanken infinner sig att den politiska majoriteten mest har bråttom att besluta om en verkningslös symbolåtgärd som kan marknadsföras som krafttag i valrörelsen.

Det hör då till bilden att man offentliggjorde förvaltningens utredning och förslag först när nämnden hade fattat sitt beslut. Det enda som fanns dessförinnan var politikers och tjänstemäns muntliga beskrivning av den så kallade aktivitetsplikten.

Detta sätt att försöka behålla hård kontroll över informationen är inte ovanligt för organisationer som vill undvika offentlighet vid ”fel” tidpunkt. I en kommun kan sådant beteende inte kallas annat än odemokratiskt.