Finansminister Magdalena Andersson (S) vill överge den offentliga sektorns överskottsmål. Det nuvarande målet innebär att statens, kommunsektorns och pensionssystemets inkomster minus utgifter – det finansiella sparandet – ska uppgå till en tredjedels procent av BNP över en konjunkturcykel.
Syftet är att bygga upp en buffert för sämre tider. I praktiken innebär det att betala av på statsskulden i goda tider, så att den hålls under kontroll om staten vissa år måste ha underskott och låna pengar.
Överskottsmålet mildrades nyligen. 2016 kom sju av riksdagens åtta partiet (SD valde att stå utanför) att sänka det från en procent av BNP. 2019 är det första året med det nya målet som ska ses över vart åttonde år.
Finansministern kan därför ses som lite väl ivrig. Den nya ordningen – som för övrigt kom till på Anderssons initiativ – har knappt hunnit verka innan hon vill ändra den. Hennes tanke är att eftersträva balans i stället för överskott och sluta betala av på statsskulden.
Den uppenbara orsaken är svårigheter att få räkenskaperna att gå ihop. Enligt regeringens budgetproposition hamnar det finansiella sparandet på bara 0,19 procent nästa år. Och även om hela den offentliga sektorn mycket väl kan klara överskottsmålet i förhållande till det flytande begreppet konjunkturcykel, ser det väldigt olika ut i de olika delarna. Medan staten och ålderspensionssystemet visar överskott kommer kommunsektorn ha betydande underskott de närmaste åren.
Lösningen måste vara större statliga tillskott. Men dessa kan inte fås fram i tillräcklig mängd, när alla fyra partier i budgetsamarbetet ska få igenom sina pengakrävande hjärtefrågor och hålla tillbaka skattehöjningar.
Ett slopat överskottsmål är en bekväm utväg. Det ger många nya miljarder utan några smärtsamma prioriteringar. Magdalena Andersson motiverade också sitt förslag med behov av ”investeringar” i bland annat ”välfärden”.
Och det är det främsta problemet med förslaget: Det är ett uttryck för ekonomisk lättja.
Sverige kan klara sig även med ett lösare överskottsmål, med tanke på den låga statsskulden, de låga räntorna och de andra delarna i det finanspolitiska ramverk, som skuldankare och utgiftstak, som håller ordning på den offentliga ekonomin. Sverige mår däremot inte bra av politiker som söker enkla vägar.
Finansministern borde ta de stora greppen i den ekonomiska politiken – peka ut de viktiga målen, driva på för en ambitiös skattereform – i stället för att ägna sig åt detta plottrande och trixande.
Centern och Liberalerna bör i sin tur prestera något bättre än sitt hittills enkla nej till förslaget, med hänvisning till Januariavtalets första punkt som säger att överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas. De bör ta fasta på målet att skaka fram mer pengar till kommunsektorn och föreslå hur det ska gå till.
Givna inslag i den politiken bör vara en fullt finansierad skattereform, som får skatteintäkterna att växa, samtidigt som hela det så kallade reformutrymmet – pengar till ofinansierade reformer på grund av tillväxt – ska gå till kommuner och regioner, och prioriterade statliga verksamheter som försvarsmakt och rättsväsende.