Eskilstuna är en kommun som sticker ut på många sätt, inte minst politiskt. Staden leds av en ”starke man”, Jimmy Jansson (S). En man som gillar att peka med hela handen och bestämma – åtminstone så länge han har medvind.
Socialdemokraterna har styrt staden länge. De senaste åren tillsammans med Moderaterna och deras ”starke man”, kommunstyrelsens andre vice ordförande Jari Puustinen.
I Kommunsverige blir dock denna typ av starke man-styre alltmer ovanlig. Det menar åtminstone kommunforskaren David Karlsson, professor på förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet.
I en artikel i Dagens Samhälle (19/8) reflekterar han hur rollen som kommunstyrelseordförande förändrats de senaste 20 åren.
David Karlsson pekar på två huvudsakliga trender. För det första att starke män och långlivade kommunstyrelseordförande har blivit alltmer sällsynta. Rollen har förändrats. Kommunstyrelseordförandena har blivit” mer av koalitionsbyggare och förhandlare”.
Men i Eskilstuna förhandlas det sällan. Här driver den politiska majoriteten igenom sina beslut. Här drar sig inte ens kommunstyrelseordföranden för att försöka tysta oppositionen med härskarteknik. Och oppositionen är i jämfört med många andra kommuner tyst. Om det inte är frågor där det verkligen bränner till som under vårens skoldebatt eller den pågående debatten om Senior Materials utsläpp.
Det andra trenden som David Karlsson pekar på, och som kan se ut som den går på tvärs mot den första är att allt mer makt samlas hos den politiska ledningen i kommunerna, inte minst hos kommunstyrelsens ordförande som ofta har en omfattande informell makt.
Hur mycket makt de får skiljer sig mellan kommunerna, men Eskilstuna är det inte direkt någon hemlighet att det är Jimmy Jansson som har mest att säga till om – ivrigt påhejad av Jari Puustinen.
Det har också utvecklats en kultur där den styrande majoriteten ofta och gärna framhåller sin egen förträfflighet. Men när det riktas kritik mot majoritetens företrädare är de inte lika villiga att ta ansvar för de beslut som de fattat och drivit fram. Antingen bemöts kritiken med total tystnad eller så väljer majoriteten att skylla på någon annan.
Ett tydligt exempel på det senare är hanteringen av kritikstormen efter Dagens Arbetes avslöjande om Senior Materials utsläpp av kemikalien metylenklorid.
Det är tjänstemännen på kommunen som inte tagit fram ett tillräckligt tydligt beslutsunderlag konstaterade exempelvis Jari Puustinen nyligen, trots att det tydligt framkommit för nästan alla som läst underlagen eller artiklarna i Eskilstuna-Kuriren genom åren att det handlat om miljöfarlig verksamhet.
S har gått ut i ett internt medlemsbrev och tvått sina händer. Eskilstuna kommun har inget ansvar för Seniors utsläpp, påstås det i brevet.
Det är visserligen sant att kommunen inte beviljar dispens för utsläpp. Men i medlemsbrevet nämns inte med ett ord kommunens egen näringslivspolitik. Eller hur det kom sig att Senior att valde att etablera sig i just Eskilstuna – trots att flera kommuner konkurrerat om etableringen. Ett tips är att gå till en artikel i EK från mars 2021 där tidningen skriver om etableringen, där lovprisar styrelseordföranden för Senior, Xiufeng Chen samarbetet med Eskilstuna kommun.
I sitt medlemsbrev väljer S att skylla på media i form av Dagens Arbete och Eskilstuna-Kuriren med ledarsidan i spetsen för att alltför ensidigt ha rapporterat om utsläppen. Budskapet är tydligt. Det är medias fel att Jimmy Jansson kritiseras – att väljare börjat tappa tilltro till honom som politiker. Att S och Jansson behöver hantera en kris.
En gyllene regel för krishantering är dock att inte skylla på media. I samband med förtroendekriser som den här har i stället de som kritiseras ansvaret att nyansera budskapet och förklara. De behöver vara tillgängliga, samarbetsvilliga och inta en ödmjuk hållning.
Det spelar ingen roll att de själva tycker att kritiken är obefogad och orättvis. Om den inte bemöts med kraft kommer krisen att fortsätta och fördjupas, precis som den gjort i fallet Senior.
I det här sammanhangen kan man lite stilla undra hur Jansson och Puustinen ser på sin roll som politiker och beslutsfattare? Med makt följer ansvar för de beslut man fattar – oavsett om det blir bra eller dåligt.
Att skylla på andra, att vägra ta ansvar och att vägra bemöta kritik är sällan egenskaper som man vill se hos politiker vare sig de är koalitionsbyggare eller "starke män".
Till slut brukar det straffa sig. Om inte förr så när kommuninvånarna går till vallokalerna. För det går inte att komma ifrån att politik är en fråga om förtroende, som våra politiker måste förtjäna.