Gjorda misstag är gjorda. De bör inte upprepas. Men en del av dem kommer man inte undan att betala för.

I större eller mindre grad behöver nu samhällsekonomin i en rad europeiska länder ta kostnader: För att inte tidigare ha tagit besvär och merkostnader, och med mer kraft reducerat beroendet av fossila bränslen, särskilt ryska.

Prisökningar som kommer över internationella marknader, är inget ett land kan skaffa kompensation för. Det finns inga på månen, på Sydpolen eller i andra mer bebodda världsdelar som kan eller vill bjuda Sverige, Tyskland eller Italien på vad det skulle kosta.

Att kortsiktigt vältra kostnaderna på arbetsgivarna i allmänhet skulle inte göra saken bättre, utan värre. Sjunkande penningvärde ger inte kompensation. Det vållar lätt det Sverige led av från 70-tal till 90-tal, en inflationsspiral där reallönerna sjönk och industrin tog skada.

För alldeles särskilt utsatta mindre delar av näringslivet eller särskilt ekonomiskt svaga konsumenter kan en del, begränsade och om möjligt kortvariga, stödåtgärder vara rimliga.

Att folk i allmänhet, eller företag i allmänhet, skulle få sina merkostnader tillfälligt osynliggjorda, med miljarder från statskassan, kan komma mycket surt efter, inte bara som väg till framtida tyngre skattetryck. När det trubbar av prissignaler, och fördröjer sparsamhet och omställning till mindre skadlig energi, förlänger det pinan. Det saboterar kalkyler för sådana investeringar som kan ta oss ur knipan.

Felgrepp av det slaget, prisregleringar, subventioner och missriktade breda bidrag, har tyvärr gjorts i en rad länder. Även i Sverige har en del förekommit, med miljarder för billigare drivmedel eller bidrag för elström.

Merparten av det där borde varit ogjort. Ändå lovas, eller förespeglas, nu mycket mer. Där har det blivit likheter mellan ledningarna hos Moderaterna och Vänsterpartiet, som inte förhöjer respekten för någondera partiet.

Båda strösslar med tjusiga synpunkter om investeringar, industri och elström. Men samtidigt försöker de skapa intrycket att mycket stora väljargrupper inte ska behöva ta några egentliga obehag i den privata ekonomin.

M och V har närmat sig varandra i vårdslös populism och ohållbara löften om att pressa ned bränslepriser och därmed vända prissignalerna fel – till hushåll, till företag, och till högst olämplig fördel för oljestater och oljebolag.

Ordalagen är luddiga, inställsamma, undflyende om de stora beloppen. Här i Sörmland har Lotta Johnsson Fornarve (V), vice talman, låtit som sin partiledning: ”Den stora omställningen ska inte vila på dina axlar”, hette det från henne på debattplats.

Samma illusionsmakeri från Ulf Kristersson (M) i DN: ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv.” Halt talat! Vem har gjort ändringar i delar av det privata livet till själva målet? Däremot blir, inte minst i anpassning till ändrade priser, en del sådant ofrånkomligt.

Inte M, och inte V, skulle, mer än högst tillfälligt, kunna hålla det de nu försöker förefalla att utlova.

Det de vinkar med skulle vara oansvarig ekonomisk politik – och oansvarig miljöpolitik.