Pandemin blottlade vad många känt till och varnat för länge: de strukturella bristerna i den svenska äldreomsorgen. Sedan dess har analyserna och åtgärdsförslagen avlöst varandra. Det är ett steg i rätt riktning. Men att se till att bristerna faktiskt åtgärdas har visat sig vara lättare sagt än gjort.
Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) konstaterade under pandemin att bristerna i äldreomsorgen var särskilt påtagliga på särskilda boenden för äldre (Säbo). Riskerna och de systematiska bristerna var så allvarliga att de påverkade patientsäkerheten på boenden i hela landet.
Ivo har därför under 2022 genomfört en fördjupad granskning av närmare 2 000 Säbo i hela landet. Eskilstuna är en av de kommuner som inspekterats och domen är inte nådig: äldreomsorgen håller inte måttet.
Sjuksköterskor som intervjuats av Ivo varnar bland annat för de risker som uppkommer när vård- och omsorgspersonal, på delegering, får ge smärtstillande injektioner i livets slutskede. En delegering som ges betydligt oftare i Eskilstuna kommun jämfört med i övriga landet.
Andra brister som lyfts fram är att den personal som gör medicinska bedömningar inte har tillräckliga kunskaper i omvårdnad. De behärskar heller inte det svenska språket i tillräcklig utsträckning. "Många livsavgörande bedömningar av patienter på Säbo görs av den personal som har den lägsta utbildningsnivån", konstaterar Ivo och slår fast att bristerna är så pass allvarliga att de kan leda till patientsäkerhetsrisker.
I rapporten riktas även kritik mot kommunens arbete med journalföring, där personal inte dokumenterar på ett enhetligt sätt. Ivo anser också att kommunens läkemedelshantering är problematisk i vissa delar.
De intervjuade sjuksköterskorna uppger att de kan känna sig tvingade att delegera läkemedelshanteringen för att patienter ska få sina mediciner. Samtidigt upplever de att den vård- och omsorgspersonal som ska dela ut medicinerna inte alltid utför uppgifterna på ett patientsäkert sätt.
Johan Lindström, som är förvaltningschef på Eskilstunas vård och omsorgsförvaltning medger till tidningen att det finns brister inom de områden som lyfts fram i Ivos rapport. Men han tycker ändå att bilden som målas upp är onyanserad. Att läget inte är så maximalallvarligt och nattsvart som det framstår i Ivos rapport. Enligt Lindström hade det varit mer korrekt att skriva att ”att det finns viss personal som saknar rätt kompetens och språkkunskaper.” Han anser att Ivo:s sätt att formulera sig varken vägleder förvaltning eller beslutsfattare på ett bra sätt.
Den här typen av kritik mot Ivo är inte helt ovanlig från dem som blir klandrade. Ivo skräder inte orden och ska heller inte göra det.
Att det inte är all personal som saknar rätt kompetens eller inte har tillräckliga språkkunskaper säger ju dessutom sig självt.
En vård- och omsorgskedja är dock inte starkare än dess svagaste länk. En felaktig bedömning av en persons hälsotillstånd, otillräckliga journalanteckning eller en felaktig dos läkemedel kan få katastrofala konsekvenser i det enskilda fallet.
Det är därför man hela tiden arbetar för att minimera misstagen inom vård- och omsorgen. Det är därför som det är viktigt att alla anställda har rätt kompetens och språkkunskaper för de arbetsuppgifter som de ska utföra. Ansvaret för att det är så är arbetsgivarens. Det är den, det vill säga ytterst kommunen, som leder och fördelar arbetet.
Alla inser att det inte är en lätt uppgift. Redan i dag är det svårt att rekrytera personal med rätt kompetens. Kompetensbristen kommer dessutom att förvärras framöver samtidigt som de äldre blir allt fler. Fram till 2031 kommer det att saknas 111 000 personer inom äldreomsorgen i hela landet.
Eskilstuna är långt från den enda kommunen som har problem. Det är många kommuner som har liknande brister inom Säbo. Samtliga kommuner står också inför utmaningen av att rekrytera mer personal.
Men ansvariga politiker och tjänstemän måste inse är att det är deras ansvar att hitta fungerande lösningar. Tycker man inte att Ivos rapport ger tillräcklig vägledning borde det första steget vara att, likt Ivo, prata med personalen om de brister och problem som finns i verksamheten. Nästa steg är att åtgärda dem.
Som sagt, det är lättare sagt än gjort. Men man får aldrig glömma vad som händer när man inte gör allt man kan för att garantera en patientsäker verksamhet. Människor skadas eller avlider. Därför måste Ivos kritik tas på allvar. För det som framkommer i rapporten är exempel på undermålig arbetsledning. De som har den lägsta utbildningsnivån ska exempelvis inte få ansvara för livsavgörande bedömningar. Det borde vara en självklar utgångspunkt för alla med ansvar för äldreomsorgen.