På helgens två partikongresser var det Miljöpartiet som stod för nyhetsdramatiken. En mer hårfin seger i en kamp om en plats i en partiledning har aldrig skådats.
Daniel Helldén, förr kommunpolitiker i Gnesta, senare borgarråd i Stockholm, blev språkrör med en enda rösts marginal framför kommunalrådet Magnus P Wåhlin i Växjö. Det avgjordes först efter att andrahandsröster fördelats, från ombud som röstat på kandidater med mycket lågt stöd. Wåhlin fick något fler förstahandsröster än slutsegraren Helldén.
Om utgången får någon stor betydelse för MP:s politiska kurs är ändå tveksamt. Det har gjorts sak av att Daniel Helldén fram till 2022 satt i blågrön koalition med de tidigare allianspartierna i Stockholms stadshus. Men så var det i Växjö också, även om Magnus P Wåhlin inför valet 2022 var med om att säga upp det samarbetet.
Frågan är snarare om MP kan och vill uppträda så att partiet alls blir välkommet i en regering igen, oavsett om statsministern är från Socialdemokraterna eller Moderaterna. I en av knäckfrågorna, Nato, blev det mer möjligt efter kongressen i Örebro i helgen. När medlemskapet är klart kommer MP att vara med om det.
Det som hände 2022, när MP efter att ha lämnat regeringen slog följe med V mot Nato blir då en parentes. I säkerhetspolitiken är partiet tillbaka i läget 2014-18 då MP medverkade i de viktiga beslut om Natosamverkan och värdlandsavtal som lade grunden för inträdet i alliansen. Motståndet kom då från SD och V.
Det Putinryska storkriget mot Ukraina har gjort att det även i MP:s riksdagsgrupp finns helhjärtade förespråkare av Natomedlemskapet. Här i tidningen har det framgått på debattplats, i ett inlägg i september av Linus Lakso i Eskilstuna.
Svårare har MP med det nya läge energipolitiken kommit i, med klimathot och ny teknik i bilmotorer och i stålverk. Det handlar om dubblad åtgång av el, för att få bort det mesta av fossila drivmedel ur vägtrafik och det mesta av kolet i basindustriers processer.
MP verkar nog finna sig i att de reaktorer som nu är kvar inte ska tvingas stänga i förtid. Men Daniel Helldén började som språkrör med att alldeles låsa fast sig i att MP inte skulle godta nya kärnkraftverk. Lika tydligt har det blivit att Socialdemokraterna inser ser att dessa nya reaktorer kommer att behövas, tillsammans med vindkraft och mycket annat. Men i så fall vägrar MP att vara med i regeringen, sade Daniel Helldén.
Att frågan är särskilt känslig för svenska – liksom tyska – miljöpartiet kommer av att båda bildades för att få all kärnkraft avstängd. Men det behövs ett elsystem som i längden kan försörja välfärdsländer med en industri som den svenska – och ge säker tillgång på effekt hela året och hela dygnet. Det blir oförenligt med att vara utan kärnkraft men samtidigt nästan helt sluta med förbränning av fossila bränslen.
Denna stora fråga behöver i Sverige lösas med en så bred förankring att de stora investeringarna under själva byggandet av kraftverken inte görs ekonomiskt mycket äventyrliga genom politisk osäkerhet om att elströmmen från verken får användas. Att den breda förankringen kan uppnås hänger dock inte på MP.
Det är Socialdemokraterna och Centern som de tre nuvarande regeringspartierna måste anstränga sig att bygga ett gemensamt energipolitiskt förtroende med. Så länge regeringspartierna inte tar sig samman till att på allvar söka det breda samförståndet kan de bidra till större svårigheter än vad MP självt mäktar med att åstadkomma.