Är svensk sjukvård i så dåligt skick att den förtjänar en plats som valets viktigaste fråga?
I alla nordiska länder, utom Island, har hälsovård och sociala tjänster en större andel av de yrkesarbetande än i de andra länderna i Europa och Nordamerika. Norge och Finland har något högre andel av den sysselsatta arbetskraften i den sektorn än Sverige. Detta och mycket annat framgår i OECD:s upplysande och avslöjande jämförelser av medlemsländernas sjuk- och hälsovård.
Men genomsnittet för Storbritannien, Tyskland och Frankrike är 13,2 procent av den aktiva arbetskraften, i Sverige är det 15,7 procent. Vi har inte färre utan fler händer i vården.
Antalet legitimerade läkare i Sverige ökade 2000-2019 med över 40 procent. Andelen äldre i läkarkåren steg också men inte lika mycket. Ökningen av antalet sjuksköterskor var inte alls så snabb, och i Sverige är en förhållandevis låg andel av läkarkåren allmänläkare, sådana som vanligen är verksamma i primärvården.
Någon allmän underbemanning när det gäller kvalificerad sjukvårdspersonal kan det inte vara fråga om, hur mycket det än kan låta så i en del politisk eller facklig sjukvårdsdebatt. Två verkliga problem, som inte motsägs av OECD:s jämförelser är däremot de här: Medicinens mer finfördelade specialisering gör att det som fattas ofta är sjuksköterskor med rätt specialutbildning. Och en för liten andel av läkarkåren är i primärvården, närmast patienterna, där mycket kan upptäckas tidigt eller förebyggas i stället för att behöva botas.
Men resurser och resultat är inte samma sak. Är svensk sjukvård dålig i allmänhet? Eller är den ojämnt fördelad så att det är vården som orsakar klassklyftor som märks i hälsan?
Nej, inte heller här finns goda skäl att se sjukvården som viktigaste valfråga.
OECD jämför skillnaden i 30-åringars väntade återstående livslängd – mellan grupperna med längst och kortast tid i skola och högskola. Länderna som då har minst av klassklyftor i dödlighet är Sverige och Spanien, och allra minst är de i Italien, särskilt för kvinnor.
För båda könen är klasskillnaden i fråga om dödlighet mindre i Sverige – jämfört också med en rad andra små länder med goda inkomster, som Danmark, Holland, Belgien och andra. Ja, även jämfört med Norge och Island pekar OECD:s material på att skillnaden är mindre i Sverige.
Sådana här skillnader beror inte enbart på sjukvården, utan även på levnadsvanor. Det syns i hur klasskillnaderna blir långt större bland män än bland kvinnor i länder med hårt supande bland män, där Ungern, Polen och Slovakien är några särskilt drastiska exempel.
Att Sverige finns bland de länder som, med hänsyn till åldersfördelningen, har låg dödlighet av sjukdomar och olyckor som kan förebyggas är inte överraskande, utom för dem som helst blundar för tobakens och alkoholens skadlighet.
Men när det gäller sjukvårdens prestationer är det ännu mer belysande att Sverige hör till den grupp av länder som har påfallande låg dödlighet även i sjukdomar som med framgång kan behandlas. Det som den svenska sjukvården presterar gör den inte bäst i världen. Exempelvis Schweiz är ännu bättre. Men den hör till de bästa.
Både utbildningsväsendet och försvaret borde ligga närmare till för att ses som centrala valrörelsefrågor.