Sverige och Finland är inte först bland Natos nuvarande och blivande medlemmar i att möta turkiske presidenten Erdogans särskilda sätt att driva politik.
Mot USA har Erdogans styre försökt använda gisslantagning för att få igenom utlämning av en ledare i Gülen-rörelsen, som Erdogan tidigare stödde sig på men numera behandlar som statsfiender. En amerikansk frikyrkopastor som länge arbetat i Turkiet häktades som påstådd ”spion” med påstådda förbindelser till Gülens islamiska lekmannarörelse.
Det saknade trovärdighet, och trots förre presidenten Trumps välvilliga inställning till både Erdogan och andra auktoritära härskare misslyckades utpressningsförsöket. Slutet blev den gången att den häktade pastorn ”dömdes” för ”spioneriet” men omedelbart skickades hem till USA. Det säger en del om det turkiska rättsväsendets böjlighet under politiken, till skillnad från Sverige, Finland och USA.
Det kastar också ljus över Erdogans krav på att framför allt få en landsflyktig redaktör utlämnad från Sverige. Det handlar inte om en ”terrorist” eller ”spion”, utan en journalist som ledde den engelska editionen av en av de kvalitetstidningar som tystats eller likriktats av Erdoganstyret.
Ett utlämnande av denne politiske flykting skulle i Sverige vara uppenbart rättsstridigt och inte kunna ske. Dokumentet som Finlands. Sveriges och Turkiets regeringar skrev på i Madrid sommaren 2022 säger uttryckligen att utlämningskrav ska prövas enligt svensk rättsordning.
Men från Erdogan är den inrikes agitationen sådan att han, då det passar en taktisk uppläggning i andra frågor, högljutt kan ställa krav som är uppenbart oförenliga med vad hans egen regering skrivit under på. Det har – långt innan Finlands och Sveriges Natoansökningar – stått klart att presidenten i Ankara inte är den man övertalar med inställsamhet. Här har inte minst nuvarande svenske utrikesministern Tobias Billström (M) trampat snett från början.
Mest klargörande för hur Erdogans regering är som Natomedlem är köpet av luftvärnssystemet SS-300 från Putinregimen. USA och andra avrådde bestämt. De militärt sakkunniga varnade för att elektroniken i det ryska systemet kunde samla in information om Natoländers stridsflyg som skulle kunna användas av Putins stridskrafter mot Natoländer.
Erdogan gjorde ändå affären med Putin. Han straffade med detta ut sig från tillgång till de mest avancerade flygplanen på Natosidan.
Det är nu tal om andra plan, moderniserade F-16, som president och senat i USA kommer att vägra sälja ifall Turkiet fortsätter motståndet mot Finland eller Sverige eller båda. De största Natoländerna behöver lägga sin vikt i vågskålen vad gäller båda de auktoritära stater som i demokratiska kärnvärden passar dåligt in i Nato – såväl Turkiet och som det öppet Putinstödjande Ungern.
Båda länderna håller än så länge inne sina godkännanden av Finlands och Sveriges Natoansökningar för att kanske klämma fram eftergifter i helt andra frågor.
Det hör där till bilden att Erdogan i Ankara och Orbán i Budapest inte bara förenas av att sätta auktoritärt styre framför pressfrihet, rättsstat och demokrati. Även regimnära oligarker från båda länderna har – som påpekats av Der Standard i Wien, en av Europas främsta dagstidningar – nära och goda kontakter.