Flens kommunchef, Håkan Bergsten, säger att de behöver vara självkritiska på kommunen och se till att det här aldrig händer igen.
Efter att medarbetare inom en omsorgsverksamhet i Flen slagit larm om missförhållanden har kommunen uppdagat en rad brister. Bland annat ska medarbetare ha struntat i att åka på larm, jobbat på varandras inloggningar och dokumenterat insatser hos brukare trots att de inte har varit på plats. I dagsläget är samtliga anställda på avdelningen avstängda.
Det lär tyvärr varken vara första eller sista gången som det går att läsa om något liknande.
Att den här typen av missförhållanden kan uppstår handlar om att en tystnadskultur tillåts växa fram – och det sker med jämna mellanrum i hela det offentliga Sverige.
I Flen säger dock kommunchefen, Håkan Bergsten, att man behöver vara självkritisk och se till att det här aldrig händer igen.
Det är lättare sagt än gjort. Facit från Flen är nämligen inte så imponerande: ”Vi har vetat om att det varit en osund kultur i verksamheten sedan tidigare. Så vi har haft insatser förut och anställt nya chefer för att få ordning på det", säger Håkan Bergsten till tidningen.
Men trots kännedomen och insatserna har man uppenbarligen inte lyckats förändra kulturen på arbetsplatsen till det bättre.
Det Håkan Bergsten kallar en osund kultur går även att kalla en tystnadskultur. Den är inte lätt att bryta, men det går.
Tystnadskulturer återfinns oftast på arbetsplatser där de anställda inte är trygga, där ledarskapet och kvalitetsarbetet brister. Faktorer som leder fram till att medarbetare väljer lojaliteten mot varandra före sin arbetsgivare, eller de personer de har ansvar för. Arbetsplatser där de anställda inte berättar viktiga saker för dem som behöver veta. Där tystnaden och i värsta fall lögnerna breder ut sig.
Det värsta är att detta kan te sig rationellt – särskilt på en arbetsplats där medarbetarna inte fått gehör för det de säger. Där det är viktigare hur man säger saker än att man säger dem. Där exempelvis avvikelserapporter inte skrivs för att förhindra att samma misstag upprepas – utan för att arbetsgivaren ska ha ryggen fri.
Ska det gå att ändra en sådan kultur krävs det att chefen skapa en mylla där man lika aktivt odlar fram uppriktighet som trygghet. Det kräver en chef som vågar lyssna – på riktigt. För ingen chef kan göra något åt ett problem den inte känner till, som Dagens Samhälles krönikör Annika Ekvall konstaterade för några år sedan.
Men det räcker naturligtvis inte bara att lyssna. Det krävs också handlingskraft, en vilja att lösa de problem som personalen berättar om. ”Ett långsiktigt och uthålligt arbete för att skapa ett klimat som maximerar chansen att viktiga saker kommer fram och kan hanteras”, som Annika Ekvall sammanfattade det i sin krönika.
På den berörda avdelningen i Flen ska bland annat medarbetare ha struntat i att åka på larm, jobbat på varandras inloggningar och dokumenterat insatser hos brukare trots att ingen har varit på plats. (OBS. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.)
Hon får medhåll av författaren och kvalitetsledaren Thomas Ladö. Han pekar på vikten av att chefer försöker skapa en kultur ”där medarbetare vågar erkänna brister, beskriver verksamheten så som den verkligen är och lär av varandra”. För att det ska gå att bygga en sådan kultur krävs trygghet. (DS 22/8).
Både Ekvall och Ladö pekar även på något annat. Att chefer måste vara närvarande. Att de inte enbart utgår från det som är mätbart eller önskat. Chefer behöver därför, enligt Ladö, ”besöka varenda vrå av verksamheten, fånga upp behov, frustrationer och framgångar samt få igång ett reflekterande som leder till åtgärder.”
Det går att vända en arbetsplatskultur från en ”osund” till en sund kultur. Att få medarbetare att bryta tystnaden. Men det kräver orädda ledare som ges tid att göra sitt jobb. Att både de och medarbetarna ges tillfälle att vara obekväma så all skit kan komma upp till ytan.
Det ska inte, som i Flen, krävas att en medarbetare får nog och slår larm om uppenbara missförhållanden. För det man inte får glömma är vad det ytterst handlar om: Personer som inte fått de insatser och den omsorg de är beroende av.