På spaning efter den liberalism som flytt

Ledare 2 november 2022 20:30
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

I den senaste opinionsundersökningen från DN/Ipsos, framstår Liberalerna som den tydligaste förloraren i den kvartett (M, KD, L, SD) som förhandlade fram Tidöavtalet. 

Jämfört med den mätning som utfördes i september minskar L med en procentenhet och hamnar avrundat uppåt på fyra procent. Om det hade varit val i dag hade partiet riskerat att åka ut ur riksdagen. 

 

Säker kan man i och för sig inte vara. Förändringen ligger inom felmarginalen. Men det som verkligen borde ge partistrategerna inom L anledning att oroa sig är att väljarna, mer än för något annat parti uppger att de är osäkra.

I sin eftervalsanalys har Demoskop kommit fram till samma slutsats. Endast 34 procent av L-väljarna uppger att de är stark övertygade anhängare av sitt parti. Det kan jämföras med snittet för samtliga partier på 62 procent. Ännu färre väljare – sju procent – tycker att L ”skött sig bra i politiken på senare år” 

 

Allt är dock inte nattsvart. I en eftervalsanalys av Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag, konstateras att 85 procent av Liberalernas väljare kallar sig för liberaler när de ombeds sätta en ideologisk etikett på sig själv. Inget annat riksdagsparti har en lika enig väljarkår. Centerpartiets väljare kommer närmast: 76 procent av deras väljare betecknar sig som liberaler. 

Frågan är bara var de väljare som nu överger L tar vägen. Enligt Ipsos mätning finns två grupper: de, av allt att döma, stödröstare som återvänder till Moderaterna och de väljare som efter valet i stället väljer att lägga sig på soffan.

 

Att de liberala soffväljarna blir fler är i sig inte märkligt. Liberalerna har uppenbart svårt att vara den garant för de grundläggande liberala värden som partiet sagt sig vilja vara i regeringen. 

Det andra tydligt liberala partiet i riksdagen, Centerpartiet, framstår just nu inte som ett säkert alternativ. Ingen vet vem som efterträder den avgående partiledaren Annie Lööf. Om det blir en liberalt sinnad kandidat eller en person med mer högersinnad agenda. 

De väljare som tycker att det finns en poäng med ett tydligt liberalt motstånd mot den alltmer konservativt färgade regeringspolitik som nu förs har därför inte ett tydligt parti att gå till.

 

Det politiska landskapet har ändrat sig snabbt på riksnivå. Under åren med alliansen var det trångt i politikens mitt. De liberala och marknadsliberala idéerna var den röda tråd som höll ihop samarbetet. Numera ekar det däremot rätt tomt i mitten. Det finns därför både utrymme för att tänka nytt och breda ut sig. 

För Liberalerna är förändring en fråga om överlevnad. Partiet har en profilerad fråga: skolfrågan. Men den räcker varken till för att locka tillbaka gamla och attrahera nya väljare till partiet. 

Man måste hitta en ny bred politisk plattform och man behöver göra det snabbt. 

 

Eller som Andreas Johansson Heinö konstaterar i sin analys. Efter andra världskriget har de minsta partierna i de politiska koalitioner som styrt alltid förlorat väljare efterföljande val – som regeringens minsta parti gäller det i allra högsta grad Liberalerna. De har alltså mindre än fyra år på sig att göra om sin politiska plattform i grunden. 

Det är politiken i kombination med förmågan att skapa en tydlig liberal partiidentitet, som kommer att vara avgörande för om man kommer att lyckas eller inte. 

 

Dessutom behöver L-ledaren Johan Pehrson visa sitt värde för partiet. Det har han än så länge inte gjort, visar Johansson Heinös analys. Jan Björklund var ett starkare draglok för partiet i valet 2018 än Pehrson var i året val.

Den långa mörka tunnel som Liberalerna befinner sig har ändå ett ljus: det finns både utrymme att ändra politiken och väljare att vinna. 


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa