Ska verkligen tyska staten vara huvudägare eller stor delägare i några av Sveriges mest betydelsefulla kraftverk? Att frågan trängt sig på är ännu en av de många återverkningarna av det putinska kriget.
Till de finländska skattebetalarnas bedrövelse gjordes misstaget att Fortum, med finländska staten som huvudägare, övertog en aktiemajoritet i ena delen av E.ON. Detta tyska storbolag hade kluvits i två. I den del som en tid var Finlandsägd, Uniper, lades den omfattande gashandeln med Ryssland. Dit fördes också några vattenkraftverk i Sverige, majoritetsägandet i Oskarshamnsverkets reaktor samt andelar i andra svenska kärnkraftverk.
Det starkt fossilgasberoende Uniper gick mot konkurs då gaspriserna sköt i höjden på grund av Putinregimens anfallskrig. Bolagets roll i gasimport och distribution i Tyskland är så stor att förstatligande blev enda möjliga vägen.
De nu tyskägda kraftverken och kärnkraftsaktierna hade en gång främst hört till svensk kommunal sektor, genom Sydkraft, som kontrollerades av ett antal städer. Kraftverk och aktier blev i år socialiserade av tyska staten, efter att ha varit först tyskägda, efter att Sydkraft såldes, och sedan Finlandsägda.
Det är inte, eller borde inte vara, så problematiskt att ett EU-land äger kraftverk och annan infrastruktur i ett annat. Men med tysk politiks mycket neurotiska förhållande till kärnkraft är den ägarsituation som uppstått obekväm för både Tyskland och Sverige.
Oskarshamn och Ringhals är platser där det först kan bli aktuellt att investera i nya reaktorer. Då ska inte tyska ägarintressens politiska svårigheter krångla till det som kan bli väsentliga beslut om långsiktig elförsörjning.
Avancerade industriländer som Sverige och Tyskland är egentligen i samma klimatpolitiska situation. Det behövs så mycket som är tekniskt och ekonomiskt möjligt av all elektricitet som kan genereras utan att verken eldar fossila bränslen. Men så svårt som tysk politik fortfarande har att hantera detta blir det enklare och tryggare om tyska staten är utköpt ur de kraftverk som finns i Sverige.
Det kan behövas lite tid och mer stabila förhållanden på energimarknaderna innan det blir lättare att bedöma vad köpeskillingen bör vara. Men att detta är en kommande politisk fråga av vikt – en väsentlig sak för både industrier och hushåll – bör inses redan nu.
En konfliktfråga mellan nuvarande regeringspartier och Socialdemokraterna ska det knappast behöva vara. Den närmast till hands liggande tanken, fast inte den enda möjliga, är att statliga Vattenfall övertar allt tyskt ägande i svensk kärnkraft och kanske även de vattenkraftverk som nu finns i Uniper
En annan möjlighet är att några stora elförbrukare i näringslivet, möjligen tillsammans med kommunala energibolag, bildar ett bolag med finländska Industrins Kraft som modell. Det kan då köpa ut tyska staten och även investera stort i vindkraftparker och nya kärnreaktorer.
Vad klimatsituation och teknisk utveckling pekar fram mot är att nuvarande svenska elbehov ganska snabbt fördubblas. Det är dags att ta tu med ägarfrågor och finansiering.