Frågan om hur gängkriminaliteten ska bekämpas blev valrörelsens viktigaste fråga för våra politiker. Tongångarna inför valet var minst sagt höga. Det triggade i gång en löftesfest på båda sidor om blocklinjen om hur hårdare tag skulle knäcka gängen inom kort. 

När M, KD, L och SD satte sig kring förhandlingsbordet på Tidö slott skrevs det ena vallöftet in efter det andra. Redan då hade dock eftertankens kranka blekhet drabbat vissa förhandlare.

De visste att det skulle bli svårt för att inte säga omöjligt att omvandla en del av det de kommit överens om till lagar och förordningar. Så de gjorde vad svenska politiker gör när det vill visa sig handlingskraftiga, utan att utan att förbinda sig till något: De kom överens om att det skulle tillsättas utredningar. 

Risken för den som lovar runt, men i praktiken kan hålla tunt är dock att väljarna riskerar att bli besvikna. Den politiker som behöver backa från sina löften med trovärdigheten i behåll behöver därför en rejäl dos fingertoppskänsla.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) lyckas huvudsakligen upprätthålla denna balansgång i en intervju i Göteborgs-Posten om hur gängen ska krossas. 

Han viker inte ifrån målet om att gängen måste bekämpas. Han konstaterar att: ”vi är beredda att pröva vägar som Sverige inte tidigare prövat, med metoder som är väl beprövade i andra demokratiska rättsstater.”

Men han uttrycker samtidigt tvivel om vilka metoder man bör använda sig av: ”det finns ett antal av de förslag som jag nu är ansvarig för att genomföra som jag själv var tveksam till.”

Strömmer bedömer dock att allt som finns med i Tidöavtalet kommer att kunna genomföras – så länge som grundlagar och grundläggande internationella åtaganden respekteras.

En sådan brasklapp behövs bara om det finns en risk för att förslagen i avtalet strider mot grundlagar och internationella konventioner. 

När vallöftena krockar med verkligheten blir det svårt. Särskilt för en justitieminister som Strömmer.

2002 grundade han organisationen ”Centrum för rättvisa” som driver enskilda individers fall mot staten, när det på goda grunder går att misstänka att staten kränkt deras mänskliga rättigheter. 

Det är därför inte konstigt att just Strömmer är tveksam. Han förstår mycket väl vilka skador som ett genomförande av exempelvis visitationszoner kan ge upphov till i form av minskad tilltro till staten. Han har ju tidigare företrätt dem som drabbats när staten tar i med för hårda nypor.