Att den svenska skolan har stora problem är det få som ifrågasätter. Skoldebatten handlar i stället om hur man ska komma till rätta med dem. 

En förutsättning för att man kan hitta rätt lösningar är man förstår vad det är som felas. 

Andelen niondeklassare som gick ut med gymnasiebehörighet från Flens grundskolor våren 2023 är den lägsta i hela länet gick det nyligen att läsa i tidningen. Det har också gått att läsa att fyra av tio elever som slutade nian i Årbyskolan i Eskilstuna i somras saknade gymnasiebehörighet. Det gör skolan till sämst i klassen i hela Sörmland.

I höstas lanserade stiftelsen Berättarministeriet en skolkarta där kommuner och skolor rankas utifrån ett socioekonomiskt index som visar hur lätt eller svårt skolorna har att leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Det vill säga deras skyldighet att se till att alla elever ges goda förutsättningar att nå de nationella kunskapskraven.

Alla sätt att mäta: kommuner, enskilda skolor eller elevernas förutsättningar att nå målen, är nödvändiga för att få en korrekt problembild. Samtidigt har varje metod sina svagheter. Jämför man per kommun får man ett snitt som inte tar hänsyn till skillnaderna mellan skolorna inom kommunen. För en kommun som Eskilstuna med stora skillnader mellan enskilda skolor kan man, om man bara tittar på genomsnittet, slå sig till ro och tycka att siffrorna ändå ser hyfsat bra ut. 

Men mäter man enbart resultaten på enskilda skolor kan bilden bli för splittrad. Det kan bli svårt att se om det finns några gemensamma strukturella problem som behöver åtgärdas vid sidan av de problem som enskilda skolor har. 

Beräknar man resultaten utifrån elevernas förutsättningar finns det en risk att förväntningarna på att eleverna, lärarna och rektorerna sjunker. Man nöjer sig helt enkelt med ett sämre resultat än vad som faktiskt går att nå.

Därför behöver man mäta på olika sätt och vrida och vända på problemen. För det går att förbättra skolresultaten med idogt och målinriktat arbete. 

För det ska fungera krävs det att det finns en samsyn mellan politiken, förvaltning, rektorer och lärare. Samtliga måste dra åt samma håll för att man ska kunna hitta fungerande lösningar. Att man sätter in rätt åtgärder på rätt ställe. 

Ibland handlar det om att det måste skjutas till mer resurser men inte alltid. Att lägga mer pengar på metoder som uppenbarligen inte fungerar år efter år är lönlöst.

Vägen fram handlar om att våga pröva nya lösningar och att förvänta sig stordåd av skolan.