Efter valet tänker SD-ledningen släppa något mer om partiets historia. Nu, före valet men mitt i juli, då de flesta redaktioner är mindre välbemannade, kom en första del av en ”vitbok”.
I den står i stort sett sådant som varit vida känt i mer än 20 år. Partiet bildades av personer som i flertalet fall kom från andra högerextrema, delvis klart fascistiska, partibildningar eller föreningar.
Det begränsade obehaget före valet ska sprida en illusion av öppenhet. Riksdagsman Martin Kinnunen, som inom partiledningen varit ”projektansvarig för vitboken” försökte sudda till obehaget: Ett parti, till stor del bildat av fascister, skulle ändå inte skulle ha varit ”en del av en fascismanknuten rörelse”.
Då uppdraget att skriva ”vitboken” lades ut drogs en gräns i tiden vid 2010. Det som publiceras om något halvår, och inte ska visas före valrörelsen, påstås ska handla om SD:s idéer och politik under några tidigare år.
Gränsen 2010 skulle visserligen medge att SD:s finansiering under en tid från det franska nyfascistiska och då öppet antisemitiska Le Pen-partiet i Frankrike kunde nämnas. Att något om detta, utöver det redan kända, blir redovisat är dock mindre troligt.
Den planerade begränsade öppenheten före 2010 innebär att SD:s många och långa relationer till den övriga västeuropeiska ytterhögern, i bland annat Ungern, Frankrike, Italien, Österrike, och Nederländerna kommer att döljas. Det handlar i flera fall om partier med ideologisk och annan närhet till Putinstyret i Ryssland.
SD:s delaktighet i den radikala ytterhögern i Europa är inget som fanns kring 1990 och sedan tog slut. Den har följt partiet genom årtionden och snarast utvecklats under senare år.
Martin Kinnunen, den ”projektansvarige”, är själv ett exempel på sådant vitboken inte tillåts beröra.
Han och riksdagsman Markus Wiechel utgjorde SD-ledningens utsända partidelegation till regimen i Syrien 2017. De överlade med regimföreträdare för Assadstyret, och bidrog till regimens propaganda. Att Assadregimen var en klient för Putinregimen, och understöddes av Putin med hänsynslösa bombningar av civila, kunde alla då se tydligt.
Aleppo hade delvis lagts i ruiner. Den omfattande dokumentationen med tiotusentals foton på liken av över 6 500 torterade och avrättade fångar hade smugglats ut ur ett syriskt fängelse, och var allmänt känd och omskriven sedan ett par år. Det hade gått tre år sedan Putin hade ockuperat Krim och börjat kriga mot Ukraina.
Damaskusjobbet utförde Martin Kinnunen åt Jimmie Åkesson. Reskamraten Markus Wiechel gjorde lite till. Det var han som våren 2018 gjorde SD:s entydigt Putinstödjande uttalande – och enligt Moskvas linje fördömde ett amerikanskt, franskt och brittiskt robotangrepp mot Assadregimens kvarvarande förmåga till kemvapenanvändning.
Det kan tyckas vara vårdslöst och oförsiktigt av Åkessons partiledning att visa upp just riksdagsman Kinnunen som ansvarig för projektet med ”vitboken”.
Men SD-ledningen har erfarenhet.
Den vet hur ytterligt sällan den blivit hårdgranskad för sådant. Den vet även att Ulf Kristersson och alla hans släpvagnar numera tiger metodiskt, för att inte äventyra mandatunderlaget på den radikalaste högerkanten.