Den första krönikan jag skrev i tidningen handlade om turerna kring könstillhörighetslagen, då fanns det ovisshet och frågetecken kring nästan allt, så är inte längre fallet.
Anledningen till att regeringen inte gått fram med ett förslag på utlovad tid år att partierna helt enkelt är djupt oeniga om hur ett sådant förslag skulle se ut.
För lite kontext så är alltså könstillhörighetslagen den lag som reglerar hur man ändrar sitt juridiska kön. Alltså huruvida staten ser dig som man eller kvinna – eftersom vi inte har ett tredje juridiskt kön i Sverige är det vad som finns att välja på.
Sveriges könstillhörighetslag är den äldsta i världen och när den kom i början av 1970-talet så var den otroligt progressiv.
Men många, inklusive Liberalerna och Moderaterna känner att samtiden har sprungit ifrån den här mer än ett halvsekel gamla lagen. Förslaget de går fram med är egentligen en rätt så mild produkt om man jämför med våra nordiska grannländer. De har alla i modern tid uppdaterat sina könstillhörighetslagar. Dessa lagar bygger numera på självbestämmande, alltså principen att det är du själv som ska få avgöra vilket juridiskt kön du vill att staten ska registrera dig som.
Förslaget som nu ligger på riksdagens bord är inte i närheten så långtgående. Det ska fortfarande krävas att en läkare ger tummen upp för att du ska få ändra någonting. Den könsbekräftande vården blir inte mer lättillgänglig.
Det här handlar alltså inte om någon radikal förändring, det är snarare en småjustering av reglerna i ett gammalt system. Det är just det som är problemet, vi behöver vara betydligt mer progressiva än så här.
Till att börja med så bör transvårdens ohemult långa köer kortas rejält. Det är inte rimligt att människor ska behöva vänta i flera år för att få tillgång till vård som kan rädda liv.
Många debattörer pratar ofta om de-transitioners i dessa sammanhang, människor som av en eller annan anledning ångrat sin könsbekräftande vård. Det är otroligt viktigt att vi tar deras berättelser på största allvar, samtidigt är det också viktigt att komma ihåg att de utgör en väldigt liten minoritet av de som får könsbekräftande vård.
Ångergraden för könsbekräftande vård är runt 1 procent, det kan vi jämföra med samma siffra fast för knäledsoperationer 18 procent. Det pratas också om att antalet transpersoner skulle öka lavinartat, närmare bestämt med 1 500 procent! Det är verkligen en sanning med modifikation. Det stämmer att könsdysforidiagnoser har ökat med 1 500 procent i gruppen med registrerat kön flicka i åldern 13–17. Ii reella tal rör det sig om 150 personer, över en tioårsperiod.
Som progressiv bör man också ifrågasätta vilken roll konceptet juridiskt kön faktiskt spelar i ett modernt samhälle. Det är mest en kvarleva från en tid när vi hade olika juridiska privilegier baserat på våra kön.
I dag fungerar det mest som ett sätt att mäta statistik. SCB klarar ju av att mäta annan information som inte framgår i passet, det bör rimligtvis fortsatt klara av att producera statistik om jämställdhet – även utan juridiska kön.
Den nya lagen är ett viktigt steg i rätt riktning, men tyvärr bara ett myrsteg.
Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida och ordförande för Luf Sörmland