En chef tog mig åt sidan när jag hade ett jobb inom industrin i slutet av 1980-talet. ”Du borde få gå med i SIF”, sade han. Tanken svindlade. Ska jag bort från golvet, bli ”en på kontoret”, sätta på mig en nystruken skjorta varje morgon? ”Ja, jag har ju sett att det du gör mest är tjänstemannauppgifter”, förtydligade han. En tjänsteman alltså, bara så där?
Nu blev det inte så. Delvis för att andra utbildningsplaner snart skulle falla på plats. Men delvis också för att tjänstemännens månadslöner visade sig vara snålt tilltagna, klart under dem med specialuppgifter på verkstaden eller chaufförernas timackord. LO-kollektivet visste hur man bråkade och stred för ständiga förbättringar. På kontoret var det bildligen och bokstavligen ganska tyst.
Det finns förstås plustecken med kontorsjobben. Att komma in i värmen, slippa slitna knän och ryggar och så vidare. Mot det skulle vägas en stolthet över att vara arbetare, att man faktiskt gjorde någonting i stället för att bara ”vända papper”.
Många har noterat att stoltheten inom den svenska arbetarklassen tagit en mycket lång semester. Så snart landvinningarna med arbetstid och medbestämmande kommit hyfsat på plats tycks den främsta drivkraften hos arbetarrörelsen vara att folk ska lämna den. Det kan ske genom hundratusentals högskoleplatser eller genom mer eller mindre diffusa internutbildningar, legitimationer eller titlar – bort från golvet ska man!
Det här hänger ihop med den kraftigt ökade administration som skildrats i två gästkrönikor (EK 12/10 (enbart på webben) och 19/10). Professor Mats Alvesson, som ibland annat böckerna Tomhetens Triumf (2009) och Dumhetsparadoxen (2018) skildrat upphöjandet av strategi på bekostnad av arbete, vill se motkrafter. Hans tes är att arbetarklassens inriktning mot administrativa jobb fått medelklassens barn att mobilisera mot ännu mer av projekt, möten, titlar och engelskt managementspråk. ”Fler behöver göra en klassresa nedåt”, är ett av Alvessons recept (Expressen 14/10).
Mats Alvesson talar nog för döva öron, precis som utbildningsministern Jan Björklund (FP) gjorde för drygt tio år sedan. Med sin gymnasiereform (GY 2011) ville Björklund ”skona” skoltrötta ungdomar från ytterligare teoretiskt tragglande för att få sin högskolebehörighet. De skulle i stället lockas med lärlingsutbildning, en mycket god arbetsmarknad och lön, särskilt om man tog hänsyn till livsinkomst och studieskulder.
Det gick inte alls, ansökningarna till yrkesgymnasiet fortsatte att sjunka som en sten. Vilket på ett sätt är rimligt då målsättningen under hela 1900-talet varit att bryta snedrekryteringen till högskolan. Socialdemokratin har gått hand i hand med liberala värden om social rörlighet. Dina föräldrars utbildning och yrke ska inte avgöra din framtid. Ska man då plötsligt säga att det gått för långt, att det behövs en återställare?
Nej, det som verkligen har gått för långt är efterfrågan på improduktiv arbetskraft, framför allt i den offentliga sektorn. Stora HR-, kommunikations- och planeringsavdelningar skickar en stark signal till alla unga. Era strategidokument och internredovisningar behövs för all framtid. Om de ifrågasätts kan vi ludda till dem ytterligare. Kom in och värm er!
Det var ett tredje skäl för mig till att inte komma in på kontoret, osäkerheten på vad man verkligen skulle kunna bidra med. Det var tryggare att producera transportplaneringar och inköp, senare journalistik, än att fungera som ett slags stöd för dem som gjorde det. Majoriteten i ett samhälle måste resonera så om det ska fungera. Det handlar inte om klass, att det ena yrket skulle vara finare än det andra. Det handlar bara om sunt förnuft.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där