Vissa upplevelser etsar sig fast i minnet och ens person. Hösten 2015 och den så kallade "migrationskrisen" är för mig en sådan erfarenhet.
Då jobbade jag i "fronten", för Migrationsverket. Jag registrerade ensamkommande barns asylansökningar på en nybildad enhet i Malmö. Det kraftigt ökande antalet sökande gjorde att tunga byråkratiska rutiner inte längre höll måttet och byttes mot smalare diton.
Denna hektiska period var formativ för mig och mina kollegor och påfrestande för de personer som sökte skydd i Sverige. Vi blev snart varse att ovanpå traumatiska upplevelser i sina tidigare hemländer var dessa unga människors resor till Europa och Sverige långt ifrån problemfria.
Behovet av ett generöst och humant flyktingsystem blev påtagligt. De människor som flyr till vår del av världen är en liten andel av alla de som i dag lever i flyktingläger och som lämnat förtrycket, förföljelsen, eller krigen i sina tidigare hemländer. De kortsiktiga kostnaderna för flyktingmottagande är förvisso inte småpengar, men de är hanterbara.
Flyktingpolitiken behöver också utformas så att länder kan hantera plötsliga uppgångar i antalet människor på flykt. Det måste finnas beredskapsplaner på plats i god tid innan "krisen" slår till. Förmågan att ställa om verksamheten snabbt är då a och o. Och även om både Sverige klarade av situationen förhållandevis bra så fanns inte den här sortens beredskapsplaner på plats då. Då ska inte heller civilsamhället glömmas bort – utan det svenska civilsamhällets snabbfotade organisationer och människors frivilliga engagemang hade mycket fallit ihop under hösten 2015. Även en del kommuner högg i mer än lagen krävde av dem.
Politiken i Sverige, men också EU, har inte dragit riktigt samma slutsatser. I stället för att höja mottagningskapaciteten har man lagt mer tid på att försöka minska antalet asylsökande. Budskapet är stramhet och "ordning". Förra veckans nyhet från EU-kommisionen, EU-parlamentet och medlemsländernas regeringar går i samma anda. De är nu överens om unionens nya migrationspolitik.
Redan innan hösten 2015 var det tydligt att EU:s migrationssystem behöver en uppdatering. Fortfarande i dag slukas många människor av medelhavets vågor när de reser över innanhavet på ömtåliga farkoster. Ovanpå det belastas unionens gränsländer mycket mer av större antal asylsökande än övriga medlemsländer. Samtidigt vittnar många om hur de behandlas illa i gränsstaternas läger och asylprocesser.
De sista tekniska detaljerna i den "nya migrationspakten" ska hamras ut i början på nästa år. Men huvuddragen är följande: Alla som är sex år eller äldre och söker skydd i EU ska lämna fingeravtryck vid gränsen. Människor som har "låg" sannolikhet att få asyl i EU ska prövas i snabbspår och bo i anläggningar vid gränsen. Medlemsländerna ska också hjälpa varandra antingen genom att ta emot asylsökande och ta över deras asylprocess, bidra ekonomiskt eller sköta utvisningarna av personer som fått avslag på sin asylansökan.
Det här är antagligen den migrationspolitik som är möjlig i EU just nu. Man kan önska sig mer generositet och att medlemsländer borde tvingas till att ta emot omfördelade asylsökande – inte kunna köpa sig fria från ansvaret. Men förutsättningarna i EU-parlamentet och EU-rådet är inte upplagda för en generös migrationsordning.
Många länder, däribland Viktor Orbáns Ungern, har stått på bromsen varje gång någon sorts solidaritet länder emellan ens nämnts. Särskilt idéer om tvingande omfördelning av asylsökande har upprört en del stater och partier. Dessutom är det stor risk att invandringsmotståndet i en del partigrupper skulle få ett hårdare grepp om EU-parlamentet efter valet i juni – att få igenom en förändring nu är därför bättre än senare.
Samtidigt finns det orosmoln med förslagen som inte ska helt viftas bort. Vilket en del människorättsorganisationer pekat på. Inte heller är det säkert att förslaget löser de knutar beslutsfattarna hoppas på. Mer "ordning vid gränsen" kan förvisso leda till bättre översikt av vilka det är som tar sig in i EU. Men "snabbspåren" och mer frekvent avvisning vid gränsen kan också skapa flaskhalsar med ohållbara läger som följd om myndigheterna inte är vaksamma.
Hårdare gränskontroller kan eventuellt dämpa antalet asylsökande samtidigt ökar risken för att personer som skulle behöva få sina asylskäl noggrant prövade blir avvisade redan vid gränsen.
Ekonomiskt stöd från medlemsländerna kan hjälpa gränsländerna att hantera asylmottagandet vid unionens kanter. Men om för många medlemsländer köper sig fria från mottagaransvar riskerar det hårda trycket bestå, även om det kan skifta i karaktär. Lagstiftarna i Bryssel behöver vara uppmärksamma på utvecklingen så att gårdagens misstag inte upprepas.
Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på oberoende liberala Katrineholms-Kuriren.
