Varför talar Moderaterna så sällan om att det går allt bättre för de utrikesfödda på svensk arbetsmarknad? Och vad gör det med bilden av invandrare?
Finansministerkandidat Elisabeth Svantesson (M) fick denna fråga ett antal gånger i intervjuprogrammet 30 minuter i SVT i onsdags. Den kom inte en dag för tidigt och visar hur det faktiskt ser ut: en allt större andel av invandrarna får jobb och blir självförsörjande – och denna utveckling har pågått i åtminstone 20 år.
Varje gång tog Svantesson sig ut genom att halvt medge att det finns positiva tecken men att hon har fokus på att hantera problemen.
Det var svagt, men vad kunde hon säga? Lägesbeskrivning och förslag till åtgärder hänger ihop. Moderaternas problembild är beskuren till förljugenhet för att kunna fogas in i det övergripande, allt mer högerradikala budskapet och passa för det nya politiska sällskapet. Problemlösningarna som föds ur detta blir därefter.
En sådan presenterades i veckan av Christian Sonesson, kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, en av partiets mest profilerade politiker och en banbrytande moderat kulturkrigare. Han anser att Moderaterna ska samregera med Sverigedemokraterna och liksom SD arbeta för ”nettominus” för invandringen. Sonesson syftar då inte på en ökning av svensk utvandring till solen i Thailand och Spanien, utan på att invandrare som inte har jobb ska skickas ut ur Sverige.
”Ja, det lättaste är väl att flyga hem dem”, säger han skrattande i Svenska Dagbladet (20/10) och fortsätter: ”Eller vad tänkte du? Kan man inte försörja sig så får man lämna landet. Jag förstår att här finns en juridiskt svår fråga med retroaktiv lagstiftning, men ibland får landets väl och ve gå före det.”
Klarspråk onekligen. Och det krävs inte mycket för att genomföra det som Sonesson vill se. Riksdagen har redan infört ett krav på egen försörjning för permanent uppehållstillstånd. Fram till att det erhålls är livet i Sverige inte tryggat. Människors etablering i landet sker under osäkerhet.
Med några mindre lagändringar, däribland godtyckligt skärpta försörjningskrav, och en tillfällig svacka på arbetsmarknaden kan hundratusentals människor fråntas laglig rätt att vara här.
Mot det finns juridiska spärrar av olika slag, som EU-rätt. Exempelvis kan den som fått asyl inte kastas ut hur som helst. Men den riksdagsmajoritet som verkligen vill kan ändå sätta hård press på väldigt många invandrare att lämna landet och skicka ut åtskilliga, vilket betyder mänskliga tragedier, däribland för barnfamiljer. Staten kommer att dela upp befolkningen i "vi" och "dom", stimulera reptilhjärnor, spä på konflikter och splittra Sverige för lång tid.
Kan politiken brutaliseras på det här sättet, med denna och liknande metoder, av en moderatledd regering? Ja, Sverigedemokraterna eftersträvar precis det här. Ulf Kristersson (M) har sagt att SD kommer att få genomslag för sin politik på områden som är viktiga för dem.
Den som ännu tvivlar kan ställa en annan fråga: Var i Moderaterna finns motkrafter till den utvecklingen?
Partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard förklarade för några veckor sedan i Ekots lördagsintervju skillnaden mellan M:s och SD:s invandringspolitik som en fråga om räknesätt. I SvD (20/10) beskriver hon SD som en vägvisare i synen på invandring: ”Sverigedemokraterna var tidigast med att våga prata öppet om de här problemen. De har bidragit till en mer öppen debatt som har varit nödvändig för utvecklingen. Det har underlättat för både Moderaterna och Socialdemokraterna att flytta på sig.”
Om det sista brukar högern hävda det motsatta, att SD:s närvaro i debatten länge förhindrade sakpolitisk förflyttning hos S och M.
Men hela Malmer Stenergards resonemang är en demokratisk dikeskörning. Sverigedemokraternas "våga prata öppet" har handlat om kängor och bomberjackor, rasideologi och våldsdyrkan, anti-muslimhets och partikongresstal med samma slags konspirationsteori som inspirerade massmördaren Breivik.
Hur ser det då ut högre upp i den moderata hierarkin? Ingår exempelvis partiets gruppledare i riksdagen, Tobias Billström, i motkrafterna som ska förhindra en total främlingsfientlig urspårning i M? Han gav prov på det förra veckan när han agerade Sverigedemokraternas skyddskår, efter att en tjänsteman på SD:s riksdagskansli avslöjats med vit makt-kopplingar.
Eller är Ulf Kristersson den yttersta utposten? Partiledaren har på tre år gått från principfast avståndstagande från samröre med Sverigedemokraterna, inramat med ett möte med förintelseöverlevaren Hédi Fried, till att slå fast att praktiskt taget inget SD gör – inga rasistiska utfall, inga nazi-relationer – utgör hinder för ett samarbete.
”Jag önskar att man skulle fundera lite på att, okej, de olika alternativen som nu börjar växa fram, vad vill de med Sverige”, sade Elisabeth Svantesson i intervjun i onsdags.
Det är, som det heter, en bra fråga. Bättre än vad Elisabeth Svantesson avsåg.
