Ungdomar kan hindras från att glida in i brottslighet. Men ett sådant förebyggande arbete kräver mer än hot om långa och hårda straff. Detta erkänner de flesta partierna, bland annat syns det på en del håll i Tidöavtalet. Samtidigt ropas det fortfarande oftare efter hårdare tag än mer av det komplicerade socialarbetet.
Den sortens tungrodd och besvärlig politik behöver ta mer plats i debatten än den gjort. Ungdomar som hamnat på glid, eller helt halkat ner i diket, behöver få nog med stöd för att ta sig upp och vidare från social utsatthet och brottslighet. Det gäller inte bara den gängrelaterade brottsligheten, som så ofta diskuteras, utan också annat. Kan man göra det så finns det mycket att vinna, inte bara för individen utan också för samhället som helhet.
Därför är de slutsatser som Justitieombudsmannen (JO) nyligen drog om myndigheten Statens institutionsstyrelses (SiS) verksamhet riktigt illa. SiS är den myndighet som bedriver tvångsvård och sluten ungdomsvård för barn och unga. Det är ett uppdrag som inte ska tas lätt på. Det handlar ju ofta om unga som bedömts ha så allvarliga psykosociala problem att tvångsvård behövs, det kan handla om sådant som viss brottslighet eller missbruk. Det kan också röra sig om ungdomar mellan 15 och 17 år som begått allvarliga brott och som i domstol dömts till sluten ungdomsvård.
Det är ingen lätt uppgift att ta hand om dessa unga människor, inte sällan kan de vara utåtagerande, allmänt stökiga och emellanåt våldsamma.
Det sparas inte på krutet när JO kritiserar hur SiS sköter sin verksamhet. Denna gång är det plastbristen på myndighetens särskilda ungdomshem som får storstryk. Myndigheten uppfyller inte sin lagstadgade skyldighet att omedelbart ha plats för barn och unga i akuta situationer. Det är kärnan av JO-kritiken.
Resultatet är att ungdomar och barn som socialtjänsten bedömt behöver den sortens vård som SiS-hemmen ska erbjuda inte får det i tid. Det handlar om unga människor som behöver insatsen nu, inte sen. Det går inte att vänta flera dygn, än mindre en månad. De kan då tillfälligt placeras hos andra aktörer, bland annat på HVB-hem. Det behöver givetvis inte vara fel att unga i svåra lägen är på HVB-hem. Men om HVB-hemsplacering varit nog hade det inte varit nödvändigt med tvångsvård.
Inte heller är det en tillfällig flaskhals. När JO begärde ut uppgifter om väntetider och hur många barn och unga som väntar i kö på en placering är svaret långt ifrån tillfredsställande.
I slutet på juli förra året handlade det om 29 barn och unga. Då hade bland annat flickor med skolplikt väntat sedan tidig juni samma år. Tidigt i december var det 50 barn och unga som stod i kö till särskilt ungdomshem, då hade skolpliktiga flickor fått vänta sedan 27 oktober. I februari i år ökade dessa till 58 barn och unga. Läget har alltså inte bara blivit permanent – det har förvärrats.
Dessa flaskhalsar kan stå oss dyrt. Unga som inte får rätt till den akuta vård de behöver, och i stället behöver vänta en dryg månad på placering, "innebär risker för deras liv och hälsa", som JO skriver rakt ut. Fortsätt missbruk, brottslighet och djupare elände kan bli konsekvensen!
Köerna är dock inte myndighetens enda problem. För även om ungarna och barnen skulle få en plats på ett SiS-hem är det inte säkert att de får rätt vård. Nyligen kritiserade Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) 19 av myndighetens 21 ungdomshem. Då var det de otillåtna tvångsåtgärder och kränkningar som intagna unga och barn utsatts för i SiS-verksamheten. Liknande problem har uppmärksammats tidigare och borde ha lett till bot och bättring. Men så har det inte blivit.
Utöver detta har det upptäckts hur personer med psykiatriska eller sociala problem eller funktionsnedsättningar vårdats på samma ställen som kriminellt belastade ungdomar. Risken är att ungdomarna rycks in i sammanhang som försämrar deras situation – i stället för att förbättra den. Ovanpå detta handlar det om stora pengar som kommunerna ska betala för ungdomarnas plats på SiS-hemmen.
Regeringen har tidigare reagerat på Ivos kritik mot myndigheten. SiS uppdrag ska nu "ses över". Men regeringen har skäl till att gå hårt åt SiS-verksamheten. Att föra över ansvaret för ungdomar med tyngre kriminell bakgrund till Kriminalvårdens regi kan vara en lösning. Då skulle SiS kunna fokusera på de andra ungdomarna.
Samtidigt är det inte alltid så klara skillnader, även ungdomar med brottsbakgrund kan ha underliggande sociala och psykiatriska problem. Dessutom får det inte leda till att dessa unga hamnar på samma anstalter som vuxna och förhärdade brottslingar. Det ökar risken för att de väljer ett kriminellt leverne.
Myndighetens uppdrag kan behövas skrivas om. Samtidigt är bristerna i SiS-verksamheterna är så stora att en renovering kanske inte är nog. Andra statsorgan skulle kunna ta över myndighetens ansvarsområden. Inte heller detta bör regeringen utesluta.