Alltför många gånger verkar beslutsfattarna i våra regioner tro att det räcker att bestämma något för att beslutet ska kunna genomföras. De tänker inte på att manegen först måste krattas.
I betänkandet Effektiv vård (SOU 2016:2) konstateras det bland annat att sjukvården under lång tid negligerat strukturella problem, som är avgörande för hela systemets effektivitet. Kanske, som det konstateras i utredningen, i tron att ”det löser sig av sig själv”, vilket erfarenheten starkt talar emot.
I sjukvårdsdebatten har det under många år närmast funnits en total enighet om att vården behöver organiseras om så att fler patienter ska kunna få hjälp i primärvården eller vårdas i sina hem. Trots att det genomförts flera utredningar som tydligt pekar ut vad som behövs göras – exempelvis förslagen i utredningen om god och nära vård (SOU 2020:19), går arbetet trögt.
Myndigheten Vårdanalys konstaterade nyligen att arbetet att genomdriva utredningens förslag inte fått synliga effekter ute i verksamheterna, eftersom de varken fått stärkta förutsättningar eller resurser för att klara uppdraget.
Men att inte mycket har gjorts är inte samma sak som att ingenting har hänt.
En grundläggande tanke med den nära vården är att vårdplatserna på sjukhusen ska bli färre. Men för att det ska kunna ske måste patienterna först flyttats över till primär- eller hemsjukvården. Men just den lilla detaljen har dock beslutsfattare i flera regioner inte brytt sig om. De började i stället med att dra in ett antal vårdplatser på sjukhusen.
När patienterna är fler än de tillgängliga vårdplatserna får man problem. Personalen försöker dagligen hitta sängar till patienterna oavsett om det blir en säng i korridoren, en ledig plats på en avdelning som är specialiserad att vårda patienter med andra typer av sjukdomar/skador eller en säng på ett annat sjukhus.
För att skaka fram fler sängar skrivs patienterna dessutom ut så snabbt som möjligt. För tidigt i många fall, har det visat sig. Var fjärde sjukhusvistelse bland de mest sjuka äldre följs av en ny inskrivning inom kort, visar en rapport från Socialstyrelsen.
Vårdplatsbristen gör det svårare att upprätthålla patientsäkerheten – risken för vårdskador ökar. Den bidrar till en sämre arbetsmiljö och till ökad stress hos personalen.
Till slut blir det för mycket. De senaste åren har framför allt sjuksköterskor sagt upp sig eller gått ned i arbetstid för att orka. Bristen på personal leder till att man måste dra in ännu fler vårdplatser. Därmed skapas en ond cirkel där risken för vårdskador fortsätter att öka och arbetsmiljön försämras ytterligare.
Hittills har det dock inte gått att få något bra svar på frågan hur många vårdplatser som egentligen skulle behövas. Regionerna har därför kunnat hävda att de har tillräckligt med disponibla vårdplatser.
Förra året gav den dåvarande S-regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att föreslå målvärden för antalet vårdplatser. Nyligen presenterade myndigheten sina siffror. På kort sikt visar riktvärdena att det behövs 2 360 nya vårdplatser i landet. Det motsvarar en ökning med 15 procent. Skillnaderna är dock stora mellan regionerna. I Sörmland finns i dag 454 disponibla vårdplatser. Det skulle behövas 535, eller 18 procent fler platser.
På sikt kan dock behovet av vårdplatserna minska igen – om bland annat den nära vården genomförs som det är tänkt. Men då krävs att verksamheterna både får verktyg och resurser att utföra det strukturarbete som behövs.
Socialstyrelsens målvärden har föga förvånande inte landat väl i flera regioner. Regionernas intresseorganisation Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) varnar bland annat för att beräkningen av antalet vårdplatser kan ha en hämmande effekt och ser rapporten som ett slag i luften. Från regionråd runt om i landet framförs synpunkter om att det omöjligt går att anställa så många sjuksköterskor som skulle behövas och att beräkningarna inte tar hänsyn till att fler patienter vårdas i hemmen.
Det Socialstyrelsen har räknat på är dock hur många platser som behövs just nu på sjukhusen för att man ska ha en acceptabel beläggning årets alla dagar. Hur många patienter som finns i hemmen är därför inte relevant.
Men så ser alltså inte många regionpolitiker på saken.
De verkar oförmögna att ta till sig kritiken om vårdplatsbristens konsekvenser. Kritik som framförts av fackförbund, Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), Socialstyrelsen och forskare. Inte heller verkar fakta som visar hur bristen ökar risken för vårdskador och bidrar till en kraftigt försämrad arbetsmiljö verkar bita på dem.
Men varken regionerna eller de ansvariga politikerna kan fly sitt ansvar. De måste bryta den onda cirkel som vårdplatsbristen gett upphov till.
