Jag har min hemstads namn tatuerat på mitt bröst. Jag är Eskilstuna och Eskilstuna är jag. 

Det gråa, det tuffa. Orten, landet och stan. Det mjuka och osäkra. Ängsliga och långsinta. Jante och framtidshopp. Stora drömmar i smyg. Jag är född och uppvuxen här, precis som mina barn. Här finns polarna och familjen. Min gamla skola, mina områden och barndomskvarter. Jag har minnen från varenda central gata och hörn – vurpan med cykeln, kurragömman med dunk, fotbollsmatchen, lukten av speedway, första kyssen, ungdomsfyllor. Därför tar jag också det som nu sker i vår hemstad hårt och djupt personligt. 

Nyligen sköts en ung man till döds utanför sin egen skola. Barnen på den intilliggande förskolan hörde skotten som tog hans liv. Jag vet inte vilken skjutning i ordningen detta är, har tappat räkningen, men jag vet vad priset blir och vilka som får betala. För gängkriminalitet, droger och dödligt våld har många offer. Långt fler än de som direkt träffas av kulorna i kroppen. Det drabbar främst den närmsta familjen givetvis, hårt och brutalt. Sedan vännerna, släkt och skolkamrater. Men det slutar inte där. Det dödliga våldets närvaro påverkar oss alla. Det skadar gemenskapen i samhället, tilliten och tryggheten. Det begränsar oss och får konsekvenser för hur vi lever våra liv. Det är fegt, själviskt och djupt respektlöst mot hela vår stad.

Mina barn väljer numera bort sin favoritlekpark i stadsdelen Årby: ”Nej pappa, det är där de skjuter ju!” Samma kväll som den unge mannen sköts till döds utanför sin skola vågade min sexåring inte gå själv på toaletten hemma. Hon var rädd att någon skulle skjuta genom fönstret. Givetvis faller ansvaret tungt på gärningsmännen – allesammans. Det finns många konstruktiva och bra sätt att hantera sin ilska och sorg, missnöje och förtryck. Vapenvåld och kriminalitet är inte ett av dem. Men det räcker inte att peka ut de skyldiga, det krävs mer än så för att åstadkomma förändring.

Precis som Eva Burman skrev häromdagen i denna tidning finns gott om forskning som förklarar hur utanförskap skapar behov av motreaktion. Vi vet också att det finns tydliga samband mellan en bra skola med goda resurser och låg kriminalitet. Det vi nu ser resultatet av kan delvis förklaras med beslut och åtgärder – eller uteblivna åtgärder – under en lång tid. 

Därför är det är ohyggligt tröstlöst att se politiker reagera i meningslösa kapplöpningar om hårdare tag och straff och ännu värre höra dem som vill skylla problemen på invandring. Det har aldrig funnits enkla lösningar på svåra problem.

Att förändra ett samhälle kräver uthållighet, öppna fritidsgårdar, ordentliga resurser till skolan, levande civilsamhälle och föreningsliv med goda förutsättningar, morsor och farsor på stan. Allt det där. Det krävs givetvis politiker som tänker längre än mandatperioden sträcker sig, men det krävs också saker av oss alla som bor här. För samhället har vi tillsammans. 

Historien om Eskilstuna är historien om en stad som var på dekis, men som reste sig. Det är historien om generationers hårda arbete och slit, om mångfald och nybyggaranda. Stolthet och hopp. Denna terror som nu slagit klorna i vår stad passar inte in i den berättelsen, har ingen plats här. Detta måste få ett slut.

I helgen drar jag och ungarna till Årby och leker i favoritlekparken igen. Sen ska jag planera nattvandring med MMA-klubben. Jag tänker att det är ett litet steg i rätt riktning. För förändring börjar med oss. Det här är vår stad, nu tar vi den tillbaka.

Fredrik Pettersson är ny krönikör, S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket