Jag träffar en gammal kollega på min lokala Ica-butik.
”Hej, handlar du här?”, frågar jag.
”Inte vanligtvis”, förklarar hon. Men nu fick det bli så, eftersom ännu en skottlossning – mitt på ljusa dagen – precis ägt rum utanför den affär hon vanligtvis handlar i. I Nyfors.
”Jag läste det precis på Kurirens hemsida”, säger hon med en uppgiven min, en suck.
Vi har båda tappat räkningen och kan inte avgöra vilken skjutning i ordningen detta är. Precis som alla andra. Vi byter tomma blickar med varandra och säger hej.
Och där och då slår det mig, att jag är på väg att drabbas av det farligaste som finns – avtrubbning, likgiltighet i värsta fall. Men jag orkar liksom inte vara meningslöst rasande längre. Det sker för ofta och vi – samhället och våra förtroendevalda politiker – står till synes handfallna och oförmögna.
Det är uppenbart att de som ligger bakom dessa våldsdåd helt saknar respekt för andra människor och är likgiltiga inför andra människors liv. Givetvis kan vi inte ha sådana personer traskandes omkring på våra gator, som tickande bomber. Men jag är hemskt trött på machotwittrande politiker, trött på populism där forskning och beprövad erfarenhet finns att tillgå. På pajkastning och trams. Vi behöver alla ta vårt ansvar för att skapa det samhälle vi vill ha, som jag skrev på den här ledarsidan för några veckor sedan. Men det gäller i högsta grad också våra förtroendevalda politiker.
Beatriz Magaloni, kriminolog och prisad professor vid Stanford University i Storbritannien, besökte nyligen Stockholm och intervjuades då av TV4 Nyheterna. Hon har bland annat forskat på polisiära metoder mot gängkriminella i Mexiko. Hennes främsta råd till svenska politiker i dag är att inte låta sig frestas av brottspopulism, alltså sådant som låter som kraftfulla och drastiska åtgärder, men vars effekt har väldigt lite stöd i forskningen. Magaloni menar i stället att man måste satsa på förebyggande åtgärder och att skapa framtidstro bland människor som bor i utsatta områden.
Och sanningen är att vi behöver hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Återfallsförbrytare och etablerade gängkriminella ska givetvis sättas bakom lås och bom. Det finns en rimlighet att hålla dessa borta från gatan, länge. Samtidigt måste vi investera mera i de förebyggande åtgärder som bevisligen fungerar – långsiktiga satsningar på skola, föreningsliv och civilsamhälle, socialarbetare, på att minska klassklyftor och utanförskap. Det duger liksom inte att bara kriminalisera symptomen medan sjukdomen sprids. Vi måste orka göra både och.
För en till synes otämjbar våldsvåg sköljer just nu över oss medan politikerna drunknar i sina egna floskler och skyttegravar. Beter sig som sluggers i spurten av en valrörelse. Politik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och hepp hepp, som Palme uttryckte det. Det är allvar nu. Det är inte rimligt att Eskilstunaborna ska behöva ha som daglig rutin att surfa in på ekuriren.se för att försäkra sig om att det inte varit en ny skjutning innan man traskar ner till affären.Det behövs samling, blocköverskridande överenskommelser och konstruktivt politisk hantverksarbetare. Tillsammans, det är nog bara så vi kan få bukt med detta.
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen