Två ämnen i dag med anledning av två debattartiklar. 

Johan Söderberg (S) och Fredrik Ahlman (M), ordförande respektive vice ordförande i Katrineholms bildningsnämnd, berättar i dag på debattplats i KK att den politiska majoriteten prioriterar barn och unga. ”Stärkt budget för skola och förskola” har de själva satt som rubrik.

Så har det låtit under en tid, men nu börjar det få löjeväckande proportioner. S och M stärker ingenting. Allt de gör är att tillföra 10 miljoner för ökat elevantal och 13,5 miljoner för löneökningar. Bildningsnämnden är tillsammans med vård- och omsorgsnämnden de enda nämnderna som får denna lönekompensation, men det är fortfarande ingen förstärkning. Att låta bli att försvaga är inte att förstärka. 

Den som läser kommunens budget ser också denna formulering om alla nämnder: ”Inga medel finns avsatta till generella pris- eller kostnadsökningar.” Så ett litet minus blir det till slut ändå.

Som att tala med en sjuåring: Anta att Alex, Johan och Fredrik har 100 kronor var. Göran tar fem kronor från Johan och fem kronor från Fredrik, så att de har 95 kvar, medan Alex får behålla sina 100. Har Göran då stärkt Alex ekonomi, eftersom han tidigare hade tänkt att ta fem kronor även från honom?

S och M i Katrineholm bör sluta med sitt vilseledande.

Så Strängnäs. Moderaterna i kommunen visar åter att de är ett annat parti än på riksplanet. I dagens debattartikel i EK/ST resonerar kommunpolitikerna Thore Berggren (M) och Kenneth Larsson (M) om olika sätt att komma till rätta med brott bland unga. Särskilt intressant är avslutningen: ”[Moderaternas] historiska ryggmärgsreflexer i situationen gör det lättare att ropa på polisers hårdare tag än kunniga medarbetare i socialtjänst och skola, samt ökade möjligheter till effektivare arbetsformer.”

Ja, de där ryggmärgsreflexerna är inte bara historiska utan i högsta grad samtida. Den moderata riksorganisationens betoning av det som kan sammanfattas som ”hårdare tag” är påtaglig.

Ett motargument är att det ena inte utesluter det andra. Visst. Problemet är bara att det oglamorösa, grådaskiga vardagsarbetet med unga – det som utförs av socialtjänst, elevhälsa, lärare – lätt trängs undan i det politiska signalsystemet, till förmån för spektakulära åtgärder som utstrålar kraft och kanaliserar ilska. Oavsett deras effekt.

Så även om Berggrens och Larssons inlägg inte är så väldigt djuplodande, är det en välbehövlig påminnelse om vikten av att behålla fokus och inte dras med i hård, publikfriande retorik. Att detta kommer från moderater i Ulf Kristerssons hemkommun gör inte saken sämre.