Socialnämnden kan inte smita från sitt ansvar, Gredfors

För några dagar sedan gick det att läsa i tidningen att Eskilstuna kommun inte klarar av att utreda utsatta barn inom de tidsramar som socialtjänstlagen kräver. Och det rör sig om många fall: 2 337 av 8 892 färdigställda barnutredningar de tre senaste åren. Socialtjänsten har med andra ord misslyckats med att utreda 30 procent av alla ärenden i tid. 

Barnutredningar inleds då det finns en misstanke om att ett barn far illa. Under utredningen ska det ske en bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder eller en uppföljning av åtgärder som redan beslutats. Utredningen ska avslutas inom fyra månader. 

Hur vi upplever tiden varierar. För handläggaren på socialförvaltningen som kämpar att hinna med alla utredningar som den fått tilldelat sig ter sig tiden alldeles för knapp. För ett barn kan dock fyra månader te sig som en evighet och de fysiska och psykiska ärr som uppstår kan bli livslånga. 

Socialförvaltningens chef Elisabeth Kantor medger visserligen att ”konsekvenserna inom varje enskilt ärende kan bli förödande”. Men hon konstaterar även att ”vår genomlysning av de försenade utredningarna visar att det inte är av den karaktären.” 

Vad Elisabeth Kantor menar med förödande konsekvenser framgår inte av artikeln, men tanken går till åttaårige Tintin i Luleå som misstänks ha mördats av sin pappa. I det fallet hjälpte inte åratal av orosanmälningar. Pappan fick ha kvar sin umgängesrätt.

Socialtjänsten har problem i många kommuner runt omkring i landet. Varje kommun svarar dock för sin egen verksamhet. Att sätta en ambitionsnivå för barnutredningarna i Eskilstuna där man är nöjd att barnen inte drabbats av förödande konsekvenser säger en hel del om hur illa det faktiskt är. 

Det naturliga borde vara att sätta upp en nollvision. Barn som far illa ska inte skadas ytterligare av Socialtjänsten handläggning av ärendet. 

Men det kan man inte garantera i Eskilstuna. Arbetsmiljön för de socialsekreterare som arbetar med barnutredningarna ter sig närmast som kaosartad.

Sedan januari 2021 har 24 socialsekreterare och två teamledare sagt upp sig från de berörda utredningsenheterna. Samtidigt har polisen, vården, skolan och privatpersoner gjort cirka 20 000 orosanmälningar om barn som misstänks fara illa.

Den stora personalomsättningen har lett till att personer som saknar erfarenhet anställts. En anonym socialsekreterare konstaterar till tidningen: ”vi har tappat nästan hela vår arbetsgrupp och de som har längre än ett års erfarenhet kan jag räkna på min ena hand. Nyutexaminerade handläggare har fått handleda nya kollegor redan efter en månad.” 

Det säger sig självt att personer med så liten erfarenhet inte ska vara i majoritet på en arbetsplats med ett så stort inflöde av svårutredda ärenden.

Att de som arbetar med barnutredningarna är ängsliga och utmattade, att de behöver oroa sig för att rättssäkerheten inte kan upprätthållas och att barn prioriteras bort är helt enkelt under all kritik – oavsett om man ser det som en arbetsmiljöfråga eller en barnättsfråga. 

Socialnämnden är ansvarig för att de handläggare som arbetar med barnutredningarna har rätt utbildning och tillräcklig erfarenhet för uppgiften. Men i Eskilstuna saknar alltså flertalet handläggare erfarenhet och i ett fall fick en handläggare i strid med reglerna börja jobba innan hen tagit examen. 

Socialnämndens ordförande Göran Gredfors (M) skjuter dock ifrån sig ansvaret. Han vill inte svara på tidningens frågor med motiveringen att han ”är för dåligt insatt”.

Det duger inte som svar. När förvaltningen inte klarar sitt uppdrag. När personalen inte har den kompetens som krävs för att göra ett bra jobb är det nämndens ansvar. Är Göran Gredfors för dåligt insatt behöver han som nämndens ordförande sätta sig in i frågorna snabbt som attan och göra något åt problemen.