Alex Voronov: Staten behöver inte mata sparare med guldsked

Alla som har en åsikt i frågan säger att de vill ha ett enklare, mer enhetligt och likformigt skattesystem. Men många av dem väljer att samtidigt argumentera för det ena, det andra eller det tredje undantaget. 

Så är det nu med skatten på investeringssparkonton, ISK. Socialdemokraterna har tagit upp detta i sitt arbete inför höstens partikongress. Samma arbetsgrupp som skickade upp testballongen om en ny förmögenhetsskatt – som kritiserades på ledarsidan i måndags – funderar på att sätta ett tak för ISK. Dagens Industri berättade i tisdags om en utredning i ämnet som partiet beställde från Riksdagens utredningstjänst i oktober förra året.

Kritiken från högerpolitiker, centerpartister, bankekonomer och en del andra kom omedelbart. Idéerna beskrivs som en orätt mot sparare.

Men vore det verkligen fel att begränsa eller rent av ta bort denna gräddfil? För det är vad det är. Tankar på att ta itu med ISK finns inte heller bara, eller ens främst, inom socialdemokratin. Samma sak föreslogs av bland andra SNS Konjunkturråd 2018.

Investeringssparkontot infördes av alliansregeringen 2012. Schablonbeskattningen på kontot skulle vara en enkel och, underförstått, förmånlig sparform. Det sista stämmer. Men enkelt? Hur många av de dryga tre miljoner svenskarna som sparar via ISK kan beskriva hur tillgångarna beskattas?

Modellen är att schablonintäkten beräknas som statslåneräntan plus en procent, men som lägst 1,25 procent, av det genomsnittliga värdet under året, vilket räknas ut via en särskild modell kvartalsvis. Skatten blir 30 procent av detta.

Kanske inte jättekomplicerat men ändå betydligt snårigare än raka 30 procent på vinsten vid försäljning, särskilt mot bakgrund av att ISK såldes in som en förenkling.

Eftersom schablonintäkten är frikopplad från faktisk värdeutveckling innebär det betydande skattefördelar vid en uppgång. I teorin motsvaras det av motsatt effekt vid en värdeminskning men ingen tvingar spararna att ta den förlusten eftersom de kan gå in och ut ur ISK som de vill. De som har de största tillgångarna och bästa kollen lär göra det. De har också den största gräddfilen, eftersom schablonskatten i praktiken är regressiv vid värdeökning. 

Två procent av ISK-placerarna sitter på drygt 30 procent av innehavet med portföljer på tre miljoner kronor eller mer.

Som Daniel Waldenström, ordförande i SNS Konjunkturråd 2018, påpekat finns här ytterligare ett problem: Passivt ägande i ISK skattegynnas framför aktivt ägande i små och medelstora företag.

Sammantaget bidrar ISK till skattemässig orättvisa och mindre effektiv resursfördelning i ekonomin.

Behöver då inte sparande uppmuntras? Visst. Men redan när ISK infördes av alliansregeringen hade de flesta löntagare fått tiotusentals kronor mer i plånboken per år via sänkningar av inkomstskatten och fastighetsskatten. Pengar att spendera eller lägga undan. Löntagare med de högsta inkomsterna har sedan dess fått avskaffad värnskatt.

Åtminstone sänkningarna av inkomstskatten har varit rätt. Men de är också ett tungt argument till att staten inte därutöver ska mata (stor)sparare med guldsked.