"Det är bedrövligt", säger Maximilian Mastracci Clarstedt, 16, och Camilla Sköld Borgefjord.
Det klubbades igenom på tisdagen.
S:t Eskil tvingas lämna C-huset nästa höst.
Beskedet har mötts av starka reaktioner från många elever.
– Vi blev arga. Extremt arga, säger Maximilian Mastracci Clarstedt, 16, och Camilla Sköld Borgefjord, 16, som både går första året på IB-programmet (International Baccalaureate).
Maximilian har majoriteten av sina lektioner i just C-huset, och Camilla ungefär hälften.
– Det är IB-huset, och det första av husen på St. Eskil där det finns mycket historia. Folk pratar om den ikoniska trappan, men det är här som allt började, säger Camilla.
De pekar på en försämrad studiero – och trängre utrymmen – när de kommer att tvingas lämna byggnaden.
– Vi förlorar utrymme och kommer att behöva tränga ihop oss..., säger Camilla.
– I A-huset vilket redan är ganska trångt. Och ljudvolymen där är betydligt mycket högre än i C-huset, fortsätter Maximilian.
En av anledningarna till att de valde S:t Eskil var just vikten av studieron.
– Det här är en lugnare skola i jämförelse med andra. Vi får se om det fortsätter att vara så, säger Camilla.
Maximilian fyller i:
– Det kommer det inte vara. Vi kommer att få en sämre utbildning för att de stänger ner den här byggnaden. Det är bedrövligt.
Även Samael Karlsson, 16, som också går första året på IB-programmet är bedrövad.
– Det är inte kul. C-huset är ju den ursprungliga byggnaden och sen är det stora rummet, C13, är väldigt viktigt för IB (International Baccalaureate) när vi ska ha examinationer. Det är det enda rummet som har bra storlek, så det blir jobbigt för skolan att hitta ett annat rum, säger han.
"C13 är väldigt viktigt när vi ska ha examinationer", säger Samael Karlsson, 16.
C-huset byggdes på 1800-talet. Eleverna betonar vikten av att behålla den anrika byggnaden – och att en stor del av skolans själ finns i just C-huset.
– Det var här vi först fick träffa varandra i klassen. Det är här jag fick lära känna mina vänner för första gången. Det var i C-byggnaden som vi blev en klass, säger Camilla uppgivet.
Hon fortsätter:
– Vi har trivts jättebra, men...jag vet inte hur det kommer att bli nu. Det är så mycket vi förlorar på det. Jag vet egentligen inte vad man kommer att tjäna på det, när vi får sämre utbildning och de kommer säkert att behövas fler resurser så att skolan inte faller isär när vi tvingas vara i ett så mycket trängre utrymme.