Erja Holmström stod vid ytterdörren den där ödesdigra morgonen den 8 november, när det plingade till i mobilen. Hon var på väg till jobbet men klickade upp sms:et från sin revisor. "Jag såg branden på nyheterna, hör av dig om du behöver nån hjälp" stod det.
– Va? Vilken brand, tänkte jag.
När Erja kom fram till sin salong på Eskilsgatan förstod hon. Under natten hade en eldsvåda brutit ut på vinden och hela fastigheten var avspärrad. Boende hade evakuerats och allt var kaos.
När hon senare fick möjlighet att gå in i lokalen fick hon en överraskning – salongen var i princip oskadd. Ingen röklukt, inga vattenskador.
Under flera veckor fick företagarna ändå inte vistas i sina lokaler i bottenplan. Säkerheten kunde inte garanteras.
Men i förra veckan kom nya besked. Erja Holmström kunde nu få återuppta verksamheten i sin salong – på egen risk och eget ansvar.
Hon valde att göra det. Eller kände sig tvungen.
– Det här är ju mitt levebröd och det är jätteskönt att kunna ta hand om kunderna, jag har fullbokat till nyår. Men jag känner mig som en strejkbrytare när jag är här ensam. Det är nästan spöklikt, helt tyst och kallt i huset.
Att hon fått öppna salongen "på egen risk" ger också en känsla av otrygghet.
– De har inte kollat ventilationen ordentligt så det känns ju olustigt.
Erja Holmström har betalat decemberhyran för lokalen och får därför använda den månaden ut. Sedan är framtiden osäker.
– Allt är jätteoklart. Jag vet inte ens om jag ska betala in fler hyror. Fastigheten kommer att vara en byggarbetsplats och vi har fått besked att vi eventuellt får flytta tillbaka våren 2025. Under tiden har de pratat om att erbjuda en gemensam stor lokal till oss som har salonger här, men jag jobbar inte så. Jag har valt att vara själv och har satsat mycket pengar på den här lokalen. Den var kontor tidigare.
Intill Erja Holmström har Marika Wahlström sin frisersalong. Hon har valt att ta emot en del av sina kunder i hemmet, vilket tidningen har berättat om tidigare. Det är inget alternativ för Erja.
– Nej det går inte, jag bor två och en halv mil härifrån, ute i skogen. Det är ingen som hittar dit.
Ovissheten om framtiden tär på henne.
– Den psykiska pressen är inte kul. Jag är ju ett nervvrak, men jag pinnar på.