Polis på plats efter skottlossningen vid Rekarnegymnasiet.
Artikeln med kommunpolisen Peter Sigurd som manar till lugn efter den senaste veckans skjutningar har skapat stor uppmärksamhet på tidningens Facebookssida där många reagerat på polisens uppmaning då de menar att det inte går att vara lugn i en stad där det skjuts mitt på dagen.
Men det är inte bara i kommentarsfältet som personer har reagerat. Under onsdagskvällen inkom även ett mejl till tidningen:
"Vi är många som är oroliga för att vi själva eller våra barn ska träffas eller bevittna något så hemskt som en skjutning som av polisen själva beskrevs som ren avrättning. Jag förstår vad han vill åstadkomma men den här artikeln känns som ett hån."
Avsändaren är läraren och tonårsmamman "Tina" som inte som inte vågar att gå ut med sitt riktiga namn på grund av det som händer i staden.
Det är främst polisens uttalanden om att det inte ser så annorlunda ut idag jämfört med för några år sedan och att det ska mycket till innan tredje person drabbas som hon reagerar på.
– Min oro blir ännu större av att en polisman säger att det inte är värre än förut. Idag är det mitt på ljusa dagen och på offentliga platser. Det känns som de kriminella har släppt allting när de kan göra det mitt på ljusa dagen. De är inte rädda för sitt eget liv. Varför skulle de då vara rädda om allmänhetens liv?
– Att ha helikoptrar över våra huvuden här inte normalt. Det är som att det vore i ett krigsdrabbat land.
Tina berättar att hon bär på en enorm oro vad som händer i staden och för att hennes familj ska drabbas av misstag, inte bara fysiskt utan också psykiskt.
– Det är lika lilla om min tonårsson ser en annan bli avrättad, precis det som hände vid Rekarne. Den minnesbilden går aldrig att tvätta bort, säger hon.
Men trots sin oro känner hon också en sorg och uppgivenhet över hur allt utvecklats i staden. Med en lång erfarenhet av att vara lärare upplever Tina att samhället svek ungdomarna för länge sedan.
– Jag har räknat ut att de ungdomarna som skjuter på varandra idag är de som jag träffade när jag började som lärare. Jag och många fler har larmat om den här generationen för länge sedan, men det var ingen som tog tag i det.
Hon känner en maktlöshet över att som invånare inte har kontroll över vad som händer, samtidigt som hon tycker att retoriken från exempelvis politiker har hårdnat och inte är lösningsorienterad.
– Jag tror inte alls lösningen är förslaget som Josefine Helleday gick ut med om att förbjuda ungdomarna på skolorna. Det är det här som har varit problemet, att de inte har varit inkluderade eller känt sig som en del av samhället. Tvärtom ska skolan fånga upp dem. De ska ha en framtidstro, ett hopp om att bli något.
Hon vill nu se att kommunen, skolan och polis går samman för att försöka hitta en konstruktiv lösning.
– Jag är jättegärna med. Ta fram ett gäng frivilliga som har tankar som vill diskutera det här, säger hon.