Ordförande Anna Thor och verksamhetschef Therese Grubjer upplever att behoven av samtalsstöd för våldsutsatta kvinnor är stora i Eskilstuna.
– Man har kanske förknippat Moa med det skyddade boendet och när vi gick miste om vårt IOP-avtal med Eskilstuna kommun förra året var det nog många som trodde att vi lade ner, säger Therese Grubjer, verksamhetschef på kvinnojouren Moa.
– Det är jättesorgligt att folk tror det, när vi känner att vi har satsat oss ur krisen och har tagit emot jättemånga fler kvinnor här i år, inflikar ordförande Anna Thor och pekar ut över rummet.
Verksamheten är inrymd i en anonym gatulokal bakom neddragna gardiner. På vägen in passerar vi jourens "gratis second-hand" i hallen, med en handfull vinterjackor på en klädställning och på golvet står några lådor med vinterkängor.
– Privatpersoner och företag är helt fantastiska. Här fick vi till exempel tio kartonger med skor som reklamerats, då gummit i sulan luckrar upp sig. Och för den som köpt skor för 500 kronor är det så klart skäl att lämna tillbaka dem. Men här får kvinnorna leta upp ett eget par att ta med sig hem.
För många kvinnor som kommer till jouren är det svårt att få allt att gå ihop sig. En del har flytt hemifrån i all hast och står plötsligt ekonomiskt blottlagda utan möbler och kläder i en ny stad. Ofta stöttar Moa kvinnorna i frågor som rör deras ekonomi, berättar Grubjer.
– Vi har i stort sett klippkort på kommunens budget- och skuldrådgivning, säger hon.
Den minsta gemensamma nämnaren för kvinnorna är erfarenheten av våld i nära relationer. Här erbjuds de enskilda samtal och stöttning med olika problem som kan uppstå i vardagen. Dessutom leder Moa gruppträffar för kvinnorna, där alla är välkomna till lokalen för att fika och umgås.
– I år har vi haft 159 besök i grupperna och 167 unika kvinnor har kommit hit på samtal, säger Grubjer.
Hur ser behoven ut?
– De har ökat jättemycket, säger Anna Thor.
– Ja, vi skulle behöva vara minst två personer här 40 timmar i veckan för att möta behoven, instämmer Grubjer.
Diverse gratis toalettartiklar som kvinnorna kan ta med hem gratis står uppradade i hallen.
För ett år sedan skrev tidningen flera artiklar om Moa, sedan det stått klart att kvinnojouren förlorat sitt idéburna offentliga partnerskap, IOP-avtal, med Eskilstuna kommun kring föreningens skyddade boende.
På ett bräde gick Moa miste om sin tidigare grundfinansiering på 1,5 miljoner kronor. Samtidigt skrevs en ny IOP med kommunen gällande samtalsstöd för våldsutsatta kvinnor och deras barn på 600 000 kronor per år. I dag har man färre fastanställda på jouren och ett större fokus läggs på den externa verksamheten med samtalsstödet.
Boendeverksamheten finns fortsatt kvar men i mindre skala. Det handlar då om kvinnor som placerats av andra kommuner.
I samtalsverksamheten möter jouren de som kommit ur den mest akuta fasen. För när den värsta hotbilden lagt sig påbörjas arbetet med att hjälpa kvinnorna tillbaka till ett fungerande liv.
– Inom forskningen pratar man om eftervåldets konsekvenser och bristen på det praktiska stödet. Det handlar inte bara om att ta sig ur en relation och få en ny lägenhet, många har en ekonomi som är sargad för resten av livet. Och så kommer också det här med vårdnadstvister och brottmål in vartefter, säger Therese Grubjer och fortsätter:
– Händer det de här kvinnorna något så har de ingen annan. De har lämnat hela sitt tidigare sammanhang bakom sig. Och det är otroligt svårt för en ensamstående mamma med två-tre barn att skaffa sig nya nätverk.
Behoven av att få träffa andra är stora. Enligt Grubjer och Thor är det här något kvinnojouren alltid tagit fasta på i sitt kollektiva skyddade boende.
När nu allt fler kommuner istället upphandlar sina skyddsplatser ser de en risk för att kvinnor ska placeras i egna lägenheter där de blir isolerade, berättar Therese Grubjer.
– Vi har kvinnor som hört av sig till oss som placerats av socialtjänster från andra kommuner och som bor i skyddslägenheter här i Eskilstuna, men som bara fungerar som just en skyddslägenhet. Någon kommer till dig en gång i veckan men övrig tid är du helt ensam. De kvinnorna kommer till oss för att möta andra, få kontakter och stöd och hjälp med praktiska saker.
Vad tänker du när du får de samtalen?
– Det är illa. Det har hänt att jag ringt upp hemkommunerna och sagt att jag inte tycker det är okej: "Vet ni om att den här kvinnan inte får det stöd hon behöver?" Vi motiverar också kvinnan att själv påtala bristerna för sin socialsekreterare. Självklart tar vi emot dem i vår verksamhet, samtidigt knyter man näven i fickan.
Therese Grubjer, verksamhetschef på kvinnojouren Moa.
Vilka andra problem möter ni?
– En sak som alltid dyker upp är svårigheterna med att få en lägenhet. Visst finns det många lägenheter som står lediga i Eskilstuna. Problemet är bara att man inte får hyra dem om man går på försörjningsstöd eller exempelvis har hyresskulder. Många av våra kvinnor har tidigare haft jobb och gått i skolan, men med anledning av att de är brottsoffer så har de varit tvungna att lämna allt och börja om.
– Det är våldet som förstört dem, tillägger Anna Thor.
– Det är inte psykisk ohälsa, missbruk eller självskadebeteende. Det handlar ofta om väl fungerande kvinnor bara man hjälper dem med själva våldet.
På vissa platser i landet, som i Örebro, ger det kommunala bostadsbolaget social förtur åt kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Grubjer och Thor skulle gärna se ett liknande upplägg även hos Kommunfastigheter i Eskilstuna. I avsaknad av det förlitar sig kvinnojouren idag ofta på några få privata fastighetsägare som ställer upp.
– De försöker verkligen lösa det åt kvinnorna. Efter ett år är de kanske ute i jobb igen men det tar på krafterna att lämna hela sitt gamla liv samtidigt som du är ett brottsoffer, säger Grubjer.
"Vi känner att vi satsat oss ur krisen", säger ordförande Anna Thor.
Borde K-fast ta ett större ansvar för de här kvinnorna?
– Ja, sedan har jag full respekt för att vi inte kan ta emot alla någon annanstans ifrån som går på försörjningsstöd bara för att vi har tomma lägenheter i Eskilstuna. Men här pratar vi om kanske tio-femton kvinnor om året som är i den här särskilt utsatta situationen.
Finns det fler saker som ni kan göra för kvinnorna?
– Gud ja, drömmen är att få en in en volontär som är jurist och som kan hålla i rådgivning. Och sedan att kunna starta ett dagcenter. Det ska inte stå kvinnojouren Moa över dörren, men att ha en verksamhet som kvinnorna känner till och dit de kan söka sig mellan 8 och 20 varje dag. Att få ha en plats att komma till när som helst och känna att man får hjälp och stöd.