På golvet i Alva-rummet ligger leksakerna och väntar på nästa barn som flyttar in.
Våning fyra. Hissen öppnas och vi kliver ut. Verksamhetsledare Therese Jacobsson skramlar med nycklarna till ytterligare en säkerhetsdörr. Snart står vi i en vandrarhemslik korridor med stängda dörrar på båda sidor. I stället för rumsnummer är en liten namnskylt uppsatt intill varje dörr. Alva Theresa, Aisha och Selma, står det.
– Alla kvinnor här heter som namnet på rummet. Vi säger till exempel: Idag ska Alva till läkaren, många behöver vara så pass anonyma.
Therese låser upp Alva-rummet. Senast någon bodde här var för två veckor sedan. Nu är rummet iordningställt på nytt, redo för nästa kvinna i nöd – med eller utan barn. Sedan säkerhetsboendet på Moa öppnade i augusti 2018 har runt 200 kvinnor och 250 barn passerat genom lokalerna.
– Första natten kan kvinnorna nästan aldrig sova, men sedan sover de flesta som stockar. Då är det kanske första gången på länge man kan slappna av utan att riskera att bli slagen, tvingas till sex eller titta på när mannen spelar tv-spel i timmar.
På en liten byrå står ett välkomstpaket med toalettartiklar. Tuber med lotion och tandkräm trängs med tvättmedel och ett matpaket innehållandes basvaror som snabbnudlar och kaffe. Många kvinnor kommer hit tomhänta. Det gäller också barnen. På mattan vid fönstret väntar en fluffig gosedjurskanin på att bli upptäckt. Bredvid, en bok med Alfons Åberg.
De nyinflyttade får snabbt hjälp med att spärra bankkort och id-appar. Ofta har männen tagit över kvinnornas ekonomi och kontrollerar inköp och vilka butiker de handlat i. Under de kommande dagarna lämnas kvinnorna i fred. Många kliver inte ur morgonrocken, berättar Therese Jacobsson.
– De upplever det som att de kommit till ett hotell, säger hon stolt.
Men den gångna natten var det istället kvinnojourens ordförande Annat Thors tur att sova oroligt.
– Jag kunde inte somna. Jag var så ledsen.
Vad var det som hände på mötet igår?
– Vi hade väl in i det sista hoppats på att hitta någon form av avtal med kommunen så att vi kan behålla vårt fina boende.
Ofta blir det bråttom när kvinnorna måste söka skydd. Många saknar kläder och saker när de flyttar in. "Här får man tofflor, en morgonrock och en hoodie när man kommer. Ofta är man ganska frusen när man inte mår bra, säger Therese Jacobsson.
Vi har tidigare rapporterat om hotet mot kvinnojouren Moas verksamhet. För en knapp månad sedan meddelade kommunen att det nuvarande samarbetet kring boendet kommer att avslutas vid årsskiftet.
Beslutet beror på en större upphandling som kommunen genomfört av vårdinsatsen, där andra privata aktörer vunnit avtalet. Moa diskvalificerades redan i anbudsfasen.
När beslutet blev officiellt uttryckte kvinnojouren oro för hela sin verksamhet, då föreningens grundfinansiering på 1,5 miljoner årligen nu plötsligt stod på spel.
Socialnämndens ordförande Göran Gredfors (M) liknade då uppståndelsen vid en storm i ett vattenglas. Han menade att kommunen skulle fortsätta att stötta Moa, men att man bara behövde hitta nya samarbetsformer.
Löftet väckte nytt hopp. Kanske gick det ändå att hitta en lösning på problemet. I måndags träffades så parterna på ett möte om framtiden. Med sig hade Therese Jacobsson och Anna Thor ett förslag på ett nytt ideellt offentligt partnerskap, ett så kallat IOP-avtal.
– Vi var villiga att modellera om och se på boendet mer som ett tillfälligt boende. En plats dit man kunde komma för att få stopp på våldet och inte ett skyddat boende i den formella bemärkelsen. Mer som ett tillfälligt boende med tak över huvudet och en trygghet.
Och vad fick ni för svar?
– De sade blankt nej. De tänker inte hjälpa oss med någon kostnad kring boendet. Det var ett tydligt besked.
Ordförande Anna Thor ser sammanbiten ut. Främst säger hon sig känna en stor oro för kompetensen som kan gå förlorad när 40 års erfarenhet kastas överbord. Hon ser också en risk för att vissa kvinnor inte kommer våga söka hjälp direkt från socialen.
– Nu kommer alla att behöva gå genom socialtjänsten och då tror jag att vi kommer missa många. Vem tar hand om dem nu?
Therese Jacobsson, verksamhetschef och Anna Thor, ordförande, känner sig bekymrade över den kompetens som riskerar att gå förlorad om boendet stänger.
Vem gör det?
– De privata vårdgivarna så klart. Men jag tror inte de finns här i stan och jobbar aktivt hela tiden på samma sätt som vi gör med våra volontärer.
Gör kommunen fel?
– Felet är väl främst att man inte från början kollade med oss vad vi kunde hjälpa till med innan man lade ut den här upphandlingen. Istället hade man kunnat rikta anbudet till den målgrupp som vi inte kan ta emot här. Det känns väldigt konstigt att vi hamnat i den här situationen.
Både Anna Thor och Therese Jacobsson är också kritiska till sättet som Moa diskvalificerades på i den stora upphandlingen. Enligt de speciella krav som ställdes skulle verksamhetsledaren vara utbildad sjuksköterska eller socionom. Föreningen antog ändå att Therese pedagogiska utbildning - ihop med många års erfarenhet som chef - skulle räcka.
– Jag undrar varför de inte kom till oss och hade en dialog om det. För vi trodde nog att vi skulle klara kraven, Therese har ju en högskoleexamen och lång erfarenhet av verksamheten, säger Anna Thor.
Men varför bytte ni inte verksamhetsledare så att ni uppfyllde kraven?
– Ja, vi hade kunnat anställa någon i styrelsen som föreståndare. Men det är inte så vi vill göra. Vi vill vara ärliga med vad vi har att erbjuda. Samtidigt har vi både beteendevetare och socionomer i vår verksamhet och personal med särskild utbildning för att arbeta med barn som utsatts för våld. Jag har en pedagogisk högskoleexamen och har arbetat som chef i många år. Någonstans tyckte vi att vi kunde erbjuda väldigt hög kvalitet. Men det räckte inte, säger Therese Jacobsson.
Jag kunde inte somna. Jag var så ledsen, säger kvinnojourens ordförande Anna Thor, om beskedet att kommunen inte kommer bidra till att rädda boendet.
Både socialchefen Elisabeth Kántor och socialnämndens ordförande Göran Gredfors har i tidigare intervjuer med tidningen sagt sig vilja hitta nya samarbetsformer med kvinnojouren. Utöver det skyddade boendet arbetar föreningen redan med att sprida information. Man erbjuder också samtalsstöd samt läxhjälp åt barnen till de våldsutsatta kvinnorna. Men Therese Jacobsson anser inte att kringverksamheterna är tillräckliga för att ge ett fullgott stöd utan boendet.
– Kom med ett IOP på verksamheten med läxhjälp och stödsamtal, säger dem. Men vilka ska vi erbjuda läxhjälp? De vi erbjuder hjälp är ju barnen som bor här, säger Therese Jacobsson.
– Vi tappar barnen helt om vi bara har den externa verksamheten kvar, fyller Anna Thor i.
Ett baspaket med matvaror finns iordningsställt på varje rum.
Och er roll som en plats där kvinnor i Eskilstuna kan få skydd, kommer den att finnas kvar?
– Nej.
Eskilstuna-Kuriren söker socialchef Elisabeth Kántor för en kommentar.