Den 13 juni stod Dema och Rema tillsammans med sina klasskamrater på Björktorpsskolans skolgård och sjöng in det stundande sommarlovet. Efteråt gick hela familjen på restaurang för att fira. Systrarna valde friterad kyckling med pommes frites. Till efterrättsglassen blev det oväntat strössel. Då kunde mamma Zena Aziz inte hålla sig längre. Hon visade upp ett brev hon fått samma dag – och föll i gråt.
Rema fnittrar och vänder blicken mot sin syster där de sitter uppkrupna i pappa Haymans soffa.
– Det stod att vi skulle få söka asyl. Vi blev så glada. Mammas tårar rann, men det var glädjetårar.
På dagen tre månader tidigare, den 13 mars, ringlade ett långt demonstrationståg över samma skolgård. I det strilande regnet samlades elever och lärare för att protestera mot att deras vänner och elever sedan sju år skulle tvingas lämna Sverige för Irak tillsammans med sin mamma. Mängder av färgglada plakat visade vad kompisarna tyckte om saken. "Låt våra kompisar vara", "Dema och Rema hör hemma hos oss". Högt över takåsarna skallade ropen – "låt dem stanna, låt dem stanna, låt dem stanna".
Att systrarna, som kom till Sverige som femåringar och vars pappa är svensk medborgare skulle skickas till Bagdad, en stad de helt saknar anknytning till, rörde upp starka känslor långt utanför skolan. Migrationsrättsexperten Louise Dane kallade, i en intervju med Eskilstuna-Kuriren, beslutet anmärkningsvärt.
– En korrekt bedömning innebär att man tittar på hur deras rättigheter tillgodoses i enlighet med barnkonventionen, hur det ser ut med språk, familj och så vidare. Sedan gör man en avvägning: vad vore bäst – Sverige eller Irak? Här gör man ingen bedömning alls, sade hon då.
Huvudpersonerna själva slutade gå till skolan. Rädslan blev för stor.
– De sa att polisen kunde komma och hämta oss på skolan. Vi blev jätterädda och vågade inte gå dit. Vi gick knappt ut. Men när vi såg att våra kompisar och lärare stöttade oss kändes det bra. Jag vill tacka alla på hela skolan, säger Dema.
Efter utvisningsbeskedet gick mor och döttrar under jorden. De flyttade mellan släktingar och vänner. Samtidigt hade de hela tiden kontakt med skolan och lärare som uppmanade mamman att låta systrarna återvända.
– Hon sa att vi inte fick missa för mycket. Det skulle snart vara nationella prov. Hon sa att alla stöttade oss och stod på vår sida. Då kändes det tryggare, säger Rema.
Systrarna återvände till skolan trots den gnagande oron över att polisen plötsligt en dag skulle stå där och vänta på skolgården för att verkställa utvisningen.
De skrev sina nationella prov och för drygt två veckor sedan stod de på skolgården och firade in sommarlovet. Förra veckan stegade de in på Migrationsverket och sökte asyl. Utvisningsbeslutet har tills vidare avbrutits i väntan på att de skyddsskäl som familjen åberopat nu ska prövas. Beskedet är en delseger. Dema och Remas öde är långt i från avgjort. Men för tillfället känns Bagdad långt borta. Systrarna ser fram emot sommarlov på hemmaplan.
– Vi ska bada i Sundbyholm. Och så brukar vi åka till Motala. Det finns en strand där. Vi tar med oss mat och fikar och badar. Och så hyr vi trampbåt. Den är gul. Det ska bli kul, säger Rema.
Till hösten börjar de sjuan på Fristadsskolan.
– Vi hoppas och ser fram emot vår framtid här i vårt land Sverige och ingen annanstans.