David Franzén, polisassistent i Katrineholm.
När David Franzén får frågan om hur han trivs på jobbet spricker han upp i ett stort leende innan svaret kommer:
– Det är världens bästa jobb. Jag kommer fortsätta med det här tills jag går i pension.
Efter att inte ha blivit antagen till polisutbildningen som 21-åring försökte han hitta en annan väg i livet än den han tidigare hade sett framför sig.
Till exempel trivdes han bra med att arbeta inom skola, där han framför allt undervisade i musik och idrott, och övervägde att plugga till lärare. Dessutom jobbade han som ordningsvakt i närmare 18 år och blev till och med anställd vid arresten i Katrineholm och fick smak på yrket han egentligen drömde om.
Femton år efter att ha sökt och inte blivit antagen till polisutbildningen gjorde David Franzén ett nytt försök. Den här gången blev svaret "ja" och arbetslivets pusselbitar föll på plats.
Senare utbildade han sig till elektriker och började arbeta som det. Men känslan av att han egentligen var menad för ett annat yrke hängde envist klart. Så han bestämde sig för att göra ett nytt försök, femton år efter besvikelsen över att inte ha blivit antagen till utbildningen gjorde han ett nytt försök.
– Det var som att bitarna föll på plats när jag fick antagningsbeskedet, som att jag äntligen visste vad jag skulle göra.
David Franzén känner en viss frustration kopplad till samhällsdebatten och önskar att man talade ännu mer om föräldraansvar kopplat till den ungdomsbrottslighet som finns.
Efter två års studier på distans mot Linnéuniversitetet i Växjö och den efterföljande aspiranttjänsten blev David anställd som polisassistent hemma i Katrineholm. Framöver hoppas han bland annat få gå utbildningen Särskild polistaktik (SPT), som är myndighetens koncept för arbete vid särskilda händelser som stora demonstrationer och liknande.
Han var en av många poliser som anmälde sig frivillig till att arbeta vid påskhelgens våldsamma kravaller i bland annat Norrköping. Trots det potentiellt farliga i situationen sa hans magkänsla att han borde bidra.
– Jag kan bara tänka mig hur det kändes för kollegorna som var där. Samtidigt var min känsla att jag ville hjälpa dem.
"Vi får egentligen inte ta av oss mössan när vi är ute på jobb, det ingår i uniformen", understryker David när han visar upp det broderade emblemet.
Framåt ser han många intressanta vägar inom yrket men är övertygad om att han kommer fortsätta jobba "ute".
– Ingen dag är den andra lik och jag vet aldrig vad jag kommer få göra när jag åker till jobbet.
En missuppfattning som kan finnas är dock att varje stund på jobbet är full av blåljus och brådskande larm. Så är det inte. Mycket tid går också åt till trygghetsskapande arbete och administrativa uppgifter i form av återrapportering.
David Franzén arbetade som ordningsvakt i 18 år, vilket gjorde honom ännu mer stärkt i sin vilja att utbilda sig till polis. "Ordningshållandet som jag också utförde som vakt är fortfarande det jag brinner mest för som polis", säger han.
Men plötsligt slår det om och patrullen får ge sig av till skarpa situationer. Vissa minns hans bättre än andra, i efter hand.
– När jag blev biten av en hund, det kommer jag komma ihåg, säger han och syftar på en händelse i Flen där djurägaren senare dömdes för vållande till kroppsskada.
Faktum är att just djurärenden påverkar honom personligen extra mycket.
– De kan inte ta hand om sig själva, är beroende av andra och kan inte försvara sig själva. De har inget val utan är där de är och är beroende av den som äger dem. Det tycker jag är svårt.
Även drömyrket har brister. "Jag önskar att vi skulle få utbildningar inom mer rimlig tid, att vi slutar agera 'taxi' vid handräckning när polismans befogenheter inte krävs, att vi skulle få utföra mer renodlade polisiära uppgifter istället för att ibland åka runt och hämta upp upphittade cyklar. Och självklart borde vi ha löner som speglar yrkets arbetsuppgifter."
Så när får han tvärtom positiv energi av sitt yrke?
– När det kommer ett larm och man vet att "nu har vi ett jobb att göra", säger han och förtydligar den paradox han upplever:
– Det bästa vore om det inte begicks några brott och att vi därmed inte hade behövts. Men nu är det som det är och då känns det bra att vara den som blir utringd och kan hjälpa till på något vis.