Efter den första operationen skrev Strängnäsbon Robert Christensen, 46, sitt testamente. Han hade drabbats av cancer i bukhinnan, och var informerad om att tumörerna skulle fortsätta komma tillbaka och att hans kropp inte skulle klara fler cellgiftsbehandlingar.
Han skrev också en så kallad bucket list. Att göra något bra av sina egna erfarenheter av mobbning var en sak som han ville åstadkomma under sin livstid.
– Det är något jag har tänkt på i många år. Men nu, i och med att jag hade börjat måla som ett sätt att distrahera mig från alla tankar, kändes det som att jag hittat den rätta uttrycksformen.
Robert Christensen växte upp i Mariefred, och det var på Mariefreds skola han beskriver att han blev vingklippt för livet, under 1980- och början av 1990-talen.
– De flesta som var inblandade skulle nog säga "Va? Jag gjorde ju ingenting!" om jag konfronterade dem i dag. Det var lite från många, hela tiden, berättar Robert Christensen.
Han beskriver de andra elevernas grimaser, blickar, tystnad, suckar, gliringar, glåpord, öknamn och eviga hackande. De återkommande knuffarna, utsattheten i gymnastikhallens omklädningsrum och den regelrätta misshandeln på skolgårdens basketplan. Vuxna visste och såg, enligt Robert Christensen, men mobbningen fortsatte.
– Än i dag, mer än 30 år senare, har jag svårt att gå och klippa mig. Jag tänker bara på den där lilla killen som satt i frisörstolen och varje gång tänkte att "nu ska jag bli någon annan".
Ett tiotal målningar bildar utställningen Dröm bortom utanförskap, som visas i Mariefreds bibliotek under perioden den 9 januari till 11 februari. Den 26 januari håller Robert Christensen dessutom en föreläsning om mobbning i biblioteket, som framför allt riktar sig till föräldrar.
– Jag skulle också vilja föreläsa för andra lärare men min energi och ork är tyvärr begränsad, säger han som själv är lärare på Thomasgymnasiet.
Robert Christensen genomgick sin andra operation i februari i år. Fortfarande handlar det om "när" och inte "om" tumörerna kommer tillbaka, säger han, men läkarnas nya bild är att kroppen visst ska orka med mera behandling när det blir aktuellt. Han jobbar nu halvtid, går på sjukgymnastik och försöker återhämta sig såväl fysiskt som psykiskt.
– Oron och skräcken finns fortfarande där men det känns lite ljusare nu, säger han.