Kort efter att striderna startade lämnade flera miljoner människor, inte minst kvinnor, Ukraina.
Hundratals flyktingar hamnade i Strängnäs.
Tidningen har träffat fyra av dem nu när det gått två år sedan kriget bröt ut.
Förutom Oksana Moroz, 37, är det jämnåriga Yulija Tarasenko, Olena Maiboroda, 51, samt Anastasiia Slobodian, 26.
Ingen av dem funderar just nu på att återvända till hemlandet.
Å andra sidan – deras framtid i Sverige är inte heller helt glasklar.
Däremot är alla tacksamma över hur vänligt de blivit bemötta i sitt nya hemland.
– Det är jättevarma människor här, säger Yuliia Tarasenko.
De fyra har skiftande minnesbilder från vägen till Sverige och Strängnäs.
– Jag kommer från Luhansk i Donbassområdet, som ockuperades redan 2014. Ryssarna tror att de kontrollerar Donbass nu. När kriget startade 2022 såg min dotter döda människor på gatan. En traumatisk upplevelse som gjorde att vi blev tvungna att lämna landet, säger Yuiliia Tarasenko.
– Vi åkte tåg via Ryssland och Estland. Vid estniska gränsen fick vi vänta i sex timmar, tillägger 37-åringen vars familj består av make och 12-åriga Sofia.
Oksana Moroz reste tillsammans med sina två döttrar. De tog bilen från Kiev, lämnade den hos släktingar i västra Ukraina och hoppade på en buss mot Warszawa.
– Vid gränsen mot Polen blev vi stående i 24 timmar. Hjälporganisationer försåg oss med mat. Men mina döttrar vägrade att ta emot något som var gratis, säger hon.
Från Warszawa fick trion åka vidare med bil till Strängnäs.
Alltsedan dess har Oksana, Marina och Milana bott i Fogdö.
Där är de grannar med Olena Maiboroda, hennes man Hassan och deras 16-åriga son Daniaal.
– Min make är från Iran. Han hade redan flytt från ett krig när vi lämnade Kiev, säger Olena Maiboroda.
Anastasiia Slobodian tog vägen via Ryssland, Georgien och Turkiet.
– Jag kommer från samma område som Yuliia, berättar hon.
Yuliia och Anastaiasiia bor liksom flera andra ukrainare i området kring Vallbyvägen och Finningevägen.
– Vi fyra blev bekanta med varandra 2022 när alla skulle läsa svenska på Campus, berättar Oksana Moroz som under en period jobbade som samordnare på Strängnäs kommun.
Just nu arbetar hon på Kilenkryssets kontor.
Kompisarna har lyckats få jobb som lokalvårdare vid sidan av språkstudierna.
I hemlandet har samtliga studerat på motsvarande högskole- och universitetsnivå.
Oksana läste juridik, Yuliia är farmaceut, Olena är ekonom i grunden och Anastasiia ambulanssjuksköterska.
– Jag saknar mitt jobb jättemycket och vill ha det tillbaka. Kanske kunde jag göra samma sak i Sverige, fast det går inte att validera mitt diplom, säger Anastasiia.
– Men jag saknar väldigt mycket hemifrån – familj, jobb, kultur, miljö och även bakverk. Vi har godare bakverk i Ukraina. Men prinsesstårta har jag lärt mig att tycka om, tillägger hon.
Hur mycket håller du kontakten med hemlandet?
– Varje dag. Jag pratar med mamma, pappa, storasyster och hennes barn. Jag har även en syster i Ryssland.
Olena:
– Jag talar med min syster dagligen.
Oksana:
– Jag har regelbunden kontakt med mina föräldrar i Kiev. Ibland säger de att de vill lämna landet men sen när flyglarmen tystnat så ska de stanna. Jag pratar även med andra släktingar. Min storebror befinner sig i Polen, sedan kriget bröt ut. Jag bjöd hit honom till nyår. Det var så mysigt att träffas.
Yuliia:
– Tekniken fungerar dåligt i det ockuperande territoriet. I perioder kan man inte ringa dit. Ibland lyckas jag prata med min syster, som har tre söner. Min 70-åriga mamma vill stanna i Ukraina. Jag oroar mig mycket för henne.
Kvartetten vi träffar har uppehållstillstånd till mars 2025 tack vare massflyktsdirektivet.
– Om ett år bedömer man kanske att läget är säkrare i Ukraina, säger Oksana.
Vad skulle hända om Ryssland och Ukraina sluter fred?
– Vissa åker nog gärna tillbaka, andra vill helst stanna här. Min äldsta dotter, till exempel, ska börja på gymnasiet i höst. Hon trivs här och vill inte flytta hem.
Till den senare kategorin hör även Yuliia:
– Det finns nog inte så mycket för mig att resa hem till.
Vad uppskattar ni mest med Sverige?
– Till exempel volontärer, kompisar och gratis aktiviteter. Jag brukar åka skridskor på lördagarna, säger Anastasiia.
De fyra ukrainskorna peppar varandra och har kul ihop, och de vill inte uppmärksamma den 24 februari.
– Jag ska sysselsätta mig med saker så att jag inte behöver ha den dagen i tankarna, säger Yuliia.