Ett dygn på rehabiliteringsavdelningen på sjukhuset i Palm springs kostade motsvarande 22 000 kronor. På intensivvårdsavdelningen var kostnaden 150 000 kronor. Sjukhusnotan slutade på 28 miljoner kronor.
Johan Nordling förstod ingenting när han slog upp ögonen på sjukhuset i Palm springs. Det var sjukvårdspersonal överallt, maskiner som pep, ett virrvarr av slangar och han hade ett rör i halsen som hjälpte honom att andas.
– Än i dag är det helt svart tio minuter före kraschen. Jag kommer inte ihåg någonting.
Olyckan inträffade den 11 oktober på motocrossbanan Cahuilla creek i Kalifornien, dit Johan Nordling hade rest med några vänner. Det var den första dagen av körning, och av någon anledning körde han rakt igenom en velodromkurva. Efter att ha slungats högt i luften landade han i en slänt utanför banan.
– Jag landade tydligen på båda fötterna innan jag rasade ihop. Otroligt nog klarade sig fotlederna och knäna utan skador, säger han.
Var det för att han var trött efter den långa flygresan från Sverige? Fick crossen gashäng? Johan Nordling vet inte.
Han flögs till sjukhus med helikopter. Snart skulle det konstateras att hans båda lårben var brutna, höftkulorna likaså. Under operationen drabbades han av flera blodproppar, som en följd av att fett från benmärgen hade hamnat i blodomloppet. Hjärnan fick syrebrist – och Johan Nordling hamnade i koma.
Läget var kritiskt, och länge ovisst. Han själv säger att hans dåvarande flickvän, som fanns vid hans sida dag som natt på sjukhuset, är en stor anledning till att han ens vaknade ur koman och sedan orkade kämpa för att komma tillbaka.
– Första tiden på intensivvårdsavdelningen sov jag mest. När jag blev nedflyttad till rehabavdelningen så fick jag lära mig att andas, svälja, prata, skriva, ja, alla funktioner och all finmotorik som man tar för givet att man bara ska kunna när man är 39. Men jag var som ett spädbarn som fick lära mig allt på nytt, berättar Johan Nordling, i dag 44 år gammal.
Samtidigt som hans nära och kära gladdes åt att han visade tecken på bättring, så befann sig Johan Nordling i andra änden av känsloregistret:
– Jag var arg, frustrerad och ledsen. Jag grät mycket och tänkte ofta "varför kunde jag inte bara ha dött i stället?". Före olyckan var mitt självförtroende på topp, då fanns det ingenting som jag inte kunde göra. Nu var jag ett kolli.
Strax före jul för fem år sedan flögs Johan Nordling från USA till Sverige, med reguljärflyg i första klass där sätet kunde fällas till helt liggande. Först när han kommit hem förstod han omfattningen av insamlingen #kämpapuffen, som hans vänner som också varit med på resan till USA hade dragit igång kort efter olyckan. Strängnäsborna hade fortlöpande uppdaterats om hans tillstånd genom sociala medier – och flera artiklar i Strengnäs Tidning, där hans syskon, föräldrar och vänner intervjuats.
– Jag sa på en gång att jag inte ville att de skulle prata med tidningen. Men så blev det en artikel till. Gång på gång sa jag "jag vill inte det här", och ändå fortsatte de. Jag var jättearg, säger Johan Nordling.
Johan Nordling har en konstant smärta i lår och höfter, efter olyckan för fem år sedan. "Jag känner precis var benen gick av", säger han. Smärtan är värre på ena sidan, där benbrotten var mer svårläkta.
Hur känner du inför det i dag?
– I dag förstår jag att de gjorde det av omtanke, att de ville få ihop så mycket pengar som möjligt.
Tidningen rapporterade att över en miljon kronor inbringades genom #kämpapuffen. Crossar såldes och tävlingar anordnades till förmån för insamlingen. Men framför allt bidrog Strängnäsbor, kommuninvånare och människor från andra delar av landet med summor av varierande storlek.
– Jag känner enorm tacksamhet, men också skuld. Det känns inte som att ett "tack" räcker. Alltid när jag träffar folk som berättat att de skänkt pengar så börjar det snurra i hjärnan. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Vad förväntar de sig av mig? Kanske är det därför jag börjat åka motorcykel igen, för att bevisa något för dem, funderar Johan Nordling.
Känslan av skuld är något han har försökt bearbeta med hjälp av psykolog, men han säger att det fortfarande är svårt att förstå att så många skänkt pengar för att hjälpa just honom.
– Mina närmaste vänner, visst, jag hade gjort samma sak för dem utan att blinka. Men främlingar, som inte ens känner mig? Jag är väldigt tacksam, och hoppas att det inte bara är jag som har så här fina människor runt omkring mig.
Av pengarna som samlades in finns det ingenting kvar. Utöver den kostsamma flygbiljetten till Sverige har de täckt kostnader i hans två företag för att de inte skulle gå i konkurs under hans rehabilitering. Sjukhusräkningen är obetald.
– Jag är skyldig sjukhuset 28 miljoner kronor, säger Johan Nordling, som vid olyckan inte hade en försäkring som täckte vårdkostnaden i utlandet.
Det var på banan Cahuilla creek (till vänster) i Kalifornien som allt förändrades för fem år sedan. Johan Nordling åker hoj igen, men känner inte samma glädje som före olyckan. Bilden till höger är tagen under hösten 2022.
– Eller 21 miljoner kronor, det var den sista summan jag hörde. Från början var det sjukhusets försäkringsbolag som ringde. Men det verkar som att fakturan sen har sålts vidare till olika företag som försökt kräva in pengarna. De ringde under 1,5 års tid men sen har det varit tyst.
Hur ser du på kostnaden?
– Ja, vad ska man säga. Jag kommer aldrig kunna betala. Och vad jag förstår så kommer de heller inte kunna driva in skulden av mig här i Sverige. Jag kanske får låta bli att besöka Kalifornien igen. Jag tänker inte så mycket på det längre.
Följderna av olyckan är däremot något som Johan Nordling tänker på varje dag. Han har en konstant smärta i lår och höfter, framför allt på ena sidan där benbrotten var mer svårläkta. Han beskriver att han kan gå, prata, göra och orka saker nästan som vanligt – på bra dagar. Men så kommer det dåliga dagar.
– Det är bakslag hela tiden, där jag känner att jag inte klarar någonting alls. De dagarna tänker jag precis som på sjukhuset, "kunde det inte bara ha tagit lite till så att jag fick dö i stället".
Johan Nordling säger att han försöker hålla fast vid de bra dagarna. Han gläds åt framgångarna i företagen, båda inom åkeribranschen. Han provar på nya fritidsaktiviteter med öppet sinne. Och försöker framkalla den glädje som han vet att motorsporten tidigare gav honom.
Att komma tillbaka tar tid, både fysiskt och psykiskt. Johan Nordling säger att han har bra dagar, där allt går nästan som vanligt. Sämre dagar känner han att han inte klarar något alls. Och humöret pendlar i samma takt.
– Jag var ganska snabbt uppe på hojen igen, men det känns inget alls. Jag gör det för att jag tror att jag tycker att det är kul, eller för att jag vill tycka att det är kul igen. Det är en väldigt speciell känsla, säger han.
På ett ögonblick förändrades livet. Johan Nordling tittar ner på sin kropp och konstaterar att han ser ut precis som tidigare.
– Mitt glada jag, allt det som var "Puffen", finns inte kvar. Jag gör allt för att hitta tillbaka till honom. Men jag är inte samma person i dag.