Replik till David Aronssons och Tanja Henrikssons inlägg 26 mars.
Vänsterpartiet gillar varken valfrihet eller privata utövare i äldreomsorgen, det vet vi sedan länge. Vad vi också vet är att man sällan sitter still om möjlighet erbjuds att fiska efter billiga, opportunistiska ideologipoänger.
Inte ens i den mest påfrestande period hemtjänsten upplevt, drar man sig för att dra hängivna medarbetare genom partiets tröskverk och skapa ännu mer oro hos en redan utsatt brukargrupp.
I Vänsterpartiets hemtjänst finns nämligen ingen plats för andra än dem som kan visa anställningskontrakt i kommunen. Privata utförare misstänkliggörs som illasinnade bedragare och Socialkontorets centralt placerade medarbetare utmålas som latoxar som sitter och rullar tummarna i stället för att ägna sig åt kvalitetsuppföljning. I alla fall tills att någon brukare av privat hemtjänst blivit så uppskrämd av Vänsterpartiets villoläror att man bestämmer sig för att följa partiets uppmaning och ge uttryck för den vanvård man förväntas vara utsatt för.
Dessbättre är det helt annorlunda i verkligheten, vilket givetvis även Vänsterpartiet känner till. Det är därför som det enda konkreta exempel på dåligt utförd hemtjänst man med stor skadeglädje kommer släpande med är några administrativa hack hos några enstaka privata utförare. Därutöver bara vänsterns gamla vanliga förtjusning för aktivism, kosta vad det kosta vill.
I ett läge där hemtjänstens medarbetare mer än någonsin behöver opinionsro för att koncentrera sig på sitt viktiga arbete, skulle man ha betydligt bättre användning för Vänsterpartiet om de klev ned från sina avlägset belägna utkikstorn, fäste blicken på verkligheten och bestämde sig för att hjälpa till i stället.
David Aronsson och Tanja Henriksson är normalt kända som kloka, engagerade politiker. Möjligen är hoppet inte ute.