Lindens ordinarie årsmötet i början av juni – där dåvarande ordföranden Annika Eriksson kuppades bort och ersattes av Lars-Göran Gustavsson – ogillades av en grupp Lindenmedlemmar.
I stället krävde grupperingen ett extra årsmöte för att rösta bort den nya styrelsen och motförslaget var att Annika Eriksson, på nytt, skulle bli ordförande.
Men tisdagskvällens extra årsmöte slutade i tydlig majoritet: Med siffrorna 86–34 (samt sex blanka röster) stod det klart att den sittande styrelsen blir kvar på sina poster.
– Jag är väldigt hedrad över att maginalen blev så stor. Nu får vi chansen att vända till ett nytt blad och förhoppningsvis kan vi prata om samma sak framöver, men samtidigt vara lyhörda för kritik. För oavsett vad folk tycker eller om man får nej på en fråga, så är det inte något personligt utan något som bestäms för klubbens bästa, säger Lars-Göran Gustavsson.
– Vi gjorde ett försök och känner att vi gjort något i alla fall, även om det var kört rätt tidigt. Men det var stor uppslutning, så jag är sjukt stolt, säger Annika Eriksson.
Kommer du att kandidera igen vid nästa ordinarie årsmöte i juni?
– Just nu känner jag mig rätt färdig och kommer känna så i två dagar. Sedan kommer jag få nippran och vilja jobba med det här igen, men vi får se. Man kan inte förändra något som inte vill bli förändrat, säger Annika Eriksson.
Lars-Göran Gustavsson, som bara suttit på posten i drygt fyra månader, hoppas nu på lugn och ro för att återuppta styrelsens arbete. En av punkterna han vill jobba med är regelbundna medlemsmöten för att kunna hantera kritik.
– Det kommer att komma kritik ibland och då får vi ta den. Men jag har svårt för det här enormt personliga emot varandra, att man tittar snett eller inte hälsar. Det blir bara käbbel. Men jag är nöjd med att vi i styrelsen fick någonstans runt 70 procent av rösterna, då visar det att det inte är någon marginalfråga, säger han.
Motståndarsidan har vittnat om en tystnadskultur i klubben, hur ska du bryta den?
– Jag har ju inte varit involverad i klubben de senaste åren, så jag har aldrig upplevt det vissa tycker är en tystnadskultur. Sen förstår jag att vissa personer uttryckt sig lite plumpt på vissa årsmöten, det var bland annat en som berättade att kansliet slutat att hälsa på den här personen efter ett årsmöte för fem år sedan. Jag känner bara: "Vadå slutat att hälsa?" Det är vuxna människor vi pratar om. Då är det känslor inblandade och inte sakfrågor, vilket gör det jättesvårt för mig att hantera.