Han har även gett ut en krönikesamling, skaffat sig en 32-årings fysik samt översatt en fransk psykoanalytiker till svenska.
Vi ses i ett av Kolmårdenanstaltens besöksrum. Inredningen är sparsmakad: Två stolar, en soffa, ett bord. I de höga fönstren samsas en gammal klockradio med en liten driva döda flugor och en svärmors tunga. Byggnaden var ursprungligen ett sanatorium, vacker på utsidan, sliten på insidan. Men bakverken, som Boris hämtar från fängelsebageriet, lyser upp i det grådaskiga besöksrummet: saftig chokladkaka och en osannolikt fluffig maräng fullmatad med nötter och frön.
Och ännu bättre var det när en medarbetare från ett av Stockholms mer namnkunniga konditorier satt inne, påstår Boris Benulic.
Du hamnade här till slut. Det trodde du inte när vi intervjuade sig förra våren.
– Nej, för mig är det fortfarande obegripligt. Hur gick det egentligen till? Mina advokater hade i princip sagt att jag kunde korka upp champagnen - så kom beskedet om att jag måste inställa mig här. Inte ens i taxin på väg hit från tåget kunde jag ta in det utan trodde någon skulle komma och säga: "Vi skojade bara, det är klart du får åka hem".
Du fick tre och ett halvt års fängelse. Hur länge är det kvar?
– Jag trodde jag skulle bli fri innan årsskiftet, men nu ser det ut att bli sista veckan i mars. Då kommer jag ut efter halvtid med fotboja.
Du ser ut att må bra?
– Vi blir ganska gödda här. Man får vrida och vända på det. Jag vill inte vara här, men samtidigt känner jag mig oerhört hemma på ett märkligt sätt. Det är en sådan ursprunglig och primal plats. Ute i samhället finns så mycket att förhålla sig till. Här skalas allt av. Man vägs och mäts enbart för den man är.
Kolmården är en öppen anstalt, ursprungligen avsedd för ekobrottslingar. Men numera är de i minoritet, bara 10-15 av runt 150 intagna. Istället fungerar Kolmården som utslussningsanstalt. Dömda som suttit av många år, kanske med livstidsstraff, tillbringar sin sista tid före friheten här.
– Jag sitter ofta vid mördarbordet. Några av de mest djupsinniga samtal jag haft har varit med livstidsdömda. De har hunnit tänka igenom sina liv.
Ni delar rum två och två?
– Ja, det var det som kändes värst när jag kom hit. Jag är väldigt introvert och förstod inte hur jag skulle klara det. Men jag har alltid haft extremt trevliga rumskamrater. Man börjar alltid med att fråga vad den andre har gjort. Så man vågar sova, haha. Men de sätter ihop oss ganska bra. Nu bor jag med en som tillbringat 27 år av sitt liv i fängelse. Han har suttit för allt, varit bankrånare och storlangare. Nu är han lugn och samlad och läser massor. Vi samtalar ofta om Centraleuropas historia. När jag inte ber honom berätta om något bankrån, förstås.
– Men för en del som suttit länge är det svårt att vara här där det är mer öppet. De pallar inte med den relativa friheten utan får ångest och vill bli tillbakaskickade till sluten anstalt. Det är som att vara alkoholist.
– Att dra på riktigt är ingen idé, man kommer ändå inte längre än till pizzerian i Krokek. Men här finns massor att göra: Man kan jobba i tvätten, bageriet, eller parken, studera eller ägna sig åt friskvård. Och så har vi stora växthus med plantor som vi säljer.
Boris skrattar lite när han märker att han säger "vi" om anstalten.
– Men det finns faktiskt en viss vi-anda här.
Själv satsar han på friskvård och studier.
– På förmiddagarna studerar jag franska och översätter en fransk poet och psykoanalytiker till svenska. Det är ett idiotprojekt, men det håller mig igång. På eftermiddagarna tränar jag i gymmet. Det håller de inre demonerna i schack. Min fysiska ålder är nere på 32 nu så jag är skyldig staten ett par decennier.
Vad är värst med att åka in?
– Att skiljas från fru och barn. Det är rent obegripligt svårt och nedbrytande. Men man är tvungen att hantera saknaden. Och den kokande ilskan. Utmaningen är att omvandla det till något annat. För att klara det har jag styckat upp mitt liv rent militäriskt. Drabbas du av den stora vredesattacken - då går du till gymmet. Men några faller ned i total depression och försöker sova bort så mycket tid som möjligt.
– Första halvåret var jag nästan skamsen över att få besök. Många får inga alls, det är väldigt sorgligt. Jag har det så förspänt. Familjen har tagit det bra. Vi hade nästan tio års elände när vi levde i ovisshet. Vi svetsades samman, stålsatte oss och har blivit härdade. Familjen kan inte nog överskattas, utan den hade jag kunnat rasa igenom. Man ser ju hur det knakar när någon medfånge förlorar anhöriga. Vi andra blir som lamslagna, hur ska vi kunna trösta?
– Man får verkligen insikter om att livet inte är rättvist här. Ofta är det tillfälligheter som gör att någon hamnar på livstid.
Har du fått en annan syn på brott och straff?
– Det är så förbannat knepigt. Straff funkar inte alltid, jag ser ju unga kriminell som kommer hit och bara ser tiden här som en punkt i CV:t. De har ingen tanke på att sluta, de vill bara lära sig att springa fortare. De kommer ändå aldrig att kunna tjäna lika mycket pengar på något annat sätt. En del väljer kriminalitet för att det är snabbaste vägen till en Rolex. Sen finns det andra, samhällets olycksbarn. Det här är det enda spår i livet de haft.
I ditt sista avsnitt av Radio Bubb.la innan du åkte in sa du att du skulle förbereda sig för att riva ned staten.
– Ja, jag ska bli en formidabel motståndare.
Du vill ha revansch?
– Det gnager i bakhuvudet. Men det ska inte styra mitt liv. Jag har inget behov av att erkännas oskyldig. Jag är nöjd med att få rätt. Det en principsak att fortsätta att driva ett överklagande.
Hur kommer motståndet att se ut?
– Det är lite oklart. Jag grubblar på det under mina rundor på slingan här. Den är exakt 778,3 meter lång och den har till och med använts för maratonlopp.
Hur ofta har du permission?
– Sköter man sig de första nio månaderna så har man kvalificerat sig för nio dagar i kvartalet. Första gången snurrade det i kroppen, det var så mycket intryck. Bara att åka rulltrappa var en upplevelse. Min rumskompis fick sin första permis efter sju år. Han sa att det var hemskt, han ville bara tillbaka till anstalten. Allt var så förändrat därute. Mobiltelefoner och bankomater. En annan fick fyra bevakade timmar efter åtta år. Han valde att åka och fiska tillsammans med fyra vakter. Det var vad han längtade mest efter. Härnäst ska jag hem den 8 december för att förbereda releasen för Iliaden som ljudbok.
Iliaden?
– Ja, jag tänkte att Iliaden och Odyssén vore perfekta att lyssna på i slingan, men de fanns inte som ljudbok, vilket är lite konstigt eftersom de är traderade. Men nu ger förlaget ut den.
Du medverkar i Radio Bubb.la igen?
– Ja, per telefon. Vi fick nej på att sända härifrån, men jag har inga restriktioner när det gäller att prata i telefon. Martin Eriksson sitter i Budapest och jag här. Vi diskuterar sådant som inte får något större utrymme i den vanliga nyhetsflödet. Och så kör vi Fängelsepodden.
Jag fick inte ens ta med mig mobilen in.
– Nej, internet är förbjudet och smartphone är värre än knark. Jag försökte få in en skrivmaskin, men det är inte heller tillåtet. Men det har lett till att jag återupptäckt brevskrivandet. Det är givande at skriva för hand, man tänker mer. Nu har jag tillgång till dator, men inte till internet.
Ändå gör du regelbundet inlägg på Facebook.
– Jagskickar inläggen med brev inläggen till en kompis. Kortare grejer ringer jag in till honom. Det är helt enligt regelverket.
Du bloggar men kan inte läsa kommentarerna.
– Det är en av fördelarna. Man tvingas ut ur det mediala flödet. Man får tillbaka sin hjärna. Det här är egentligen en väldigt bra torrläggning.
Du har gett ut en samling med 211 krönikor från din tid på Metro med titeln "Ljus över landet".
– Från början hade jag tänkt skriva andra delen av min biografi med fokus på tron, familjen, kärlek, vänskap och egna tillkortakommanden. Men jag läste några minnesböcker av sådana som Myrdal, Donner, Lundell och Norén och fylldes av fasa över den manliga självupptagenheten. Det bromsade mig. Istället började jag gå igenom mina gamla krönikor och slogs av hur muntra de var i tonen. Och hur framsynt jag var när det gällde sånt vi ser idag. Jag skrev tidigt om att öppna gränser skulle leda till ökad kriminalitet, till exempel.
Du har varit journalist, förlagschef och elhandelsdirektör. Något annat jobb som skulle ha passat dig?
– Jag hade nog blivit en utmärkt präst i de amerikanska sydstaterna. En sådan som hotar församlingen med eld och svavel. Jag har besökt en massa olika kyrkor och ibland får jag känslan av att det bara är jag som tror. Och att de som predikar inte bryr sig om det stora dödliga allvar folk letar efter. För det är ju ingen ide att tro på gud om man inte tror att det är stort som satan.
Vad är du mest stolt över?
Jag tänkte svara min fru och mina fyra barn men det låter så väldigt förmätet, som om jag skulle vara huvudorsaken till att de är så starka och kloka människor. De är väl snarare orsaken till min relativa styrka och klokskap. Så det får väl bli att jag skapade Kraft och Kultur.
Vad äter du vid din sista måltid?
Nu sitter jag ju inte på Death Row. Än, iallafall. Men om så vore då vill jag ha en stor kopp varm mjölk med en försvarlig mängd opium i. Man vill ju inte vandra in i evigheten stinn och däst utan lite lagom lummig.
Någon okänd talang?
– Jag kan göra en nauli. Utmärkt partytrick.
En egenskap du högaktar?
– Människor som är stoiska och värdiga.
Vad gör dig riktigt arg?
– Jag är inte stoisk utan snarare kolerisk. Jag går omkring och är konstant förbannad på allt. Från grävlingar och vildsvin till riksdagspartier och islamister.
Vem, levande eller död skulle du vilja bjuda på middag?
Wendell Berry. Bonde, miljökämpe och den ende nu levande poet som kan stilla mitt sinne.
Är det så din plan för framtiden ser ut - att börja odla och skriva poesi?
– Jag måste riva ned staten först. Annars får jag ingen frid. Men som libertarian anser jag att det inte är något värt om det inte kommer underifrån. Det mest grundläggande är att människor inser att de kan rädda sig själva. Och historiskt sett dyker det alltid upp folk som får nog. Plötsligt är det någon traktorförsäljare som ställer sig upp och säger ifrån. Och så börjar saker hända!
LÄS MER:
Högsta domstolen tar inte upp miljardsvindeln
Boris Benulic om vänstern, marknaden och tankarna på självmord