Oavsett om det handlar om småfusk, fusk för stora summor eller att den organiserade brottsligheten pumpar pengar ur välfärdssystemen är det ett problem för hela samhället.
Enligt en rapport från Ekonomistyrningsverket (ESV 2023:22) uppskattas det att cirka 2 procent av de totala utbetalningarna från välfärdssystemen var felaktiga under 2021. Det motsvarar 13,0–16,3 miljarder kronor. Drygt hälften av de felaktiga utbetalningarna tros, enligt regeringen, vara misstänkta bidragsbrott.
Svenskar har länge haft en bild av sig själva som ett ärligt folk. Bilden har bidragit till att vi har hög tillit till varandra och till våra myndigheter och att de har haft lika hög tillit till oss. Det har räckt att vi intygat att våra uppgifter är korrekta för att de ska godtas.
I stort har det också varit en korrekt bild av hur vi är och beter oss.
Men det har också varit en bild som har gått att ifrågasätta.
Många tycker inte att det är så farligt att småfuska lite med olika bidrag. Det handlar inte om stora summor vid varje tillfälle. Men många bäckar små blir som bekant till en stor å.
I samband med överlämnandet av den så kallade bidragsbrottsutredningen tidigare i höstas konstaterade utredaren, professorn i kriminologi Amir Rostami, att många som fuskar är vanliga individer. Att exempelvis fusk med vab är ett stort problem. Vi behöver få till en normförändring, slår Rostami fast (TN 6/9).
Enligt ESV:s rapport uppskattades de felaktiga vab-ersättningarna 2018 ha uppgått till 1 176–2 123 miljoner kronor, vilket motsvarar 15,9–28,7 procent av den utbetalda ersättningen.
Ett fusk som uppgår till miljarder varje år borde inte kunna sopas under mattan. Amir Rostami har därför rätt när han efterfrågar en normförändring hos alla svenskar. Vi måste inse att varje felaktig utbetalning hur liten och oviktig den än tycks vara bidrar till att mindre pengar kan gå till personer eller verksamheter med större behov.
Det finns också personer som har satt fuskandet i system. De senaste dagarna har det gått att läsa om dem i en serie artiklar i tidningen. Personer som skickligt utnyttjar kryphålen i systemen och lever gott på sina brott. De genomför exempelvis skenseparationer, hyr olovligen ut sina lägenheter i andra hand och mjölkar systemen på varje bidrag som går att få.
Den här typen av storfuskare har precis som småfuskarna funnits länge. Hur många det varit är svårt att veta. Risken att bli upptäckt har länge varit nästan obefintlig. Det är därför svårt att skatta förekomsten av dem genom åren.
Att frågan inte fått mer uppmärksamhet tidigare beror delvis på att det länge var nästan tabu att tala om välfärdsfusk. Varken politiker eller tjänstemän ville misstänkliggöra den absoluta majoritet som har rätt till och behöver sina bidrag.
De senaste tio åren har det dock sakta men säkert blivit alltmer mer accepterat att prata om individers fuskande och dess påverkan på samhället.
Det kan hänga ihop med att en annan sorts välfärdsbrottslighet uppmärksammats alltmer. Den där oseriösa företag alltmer utstuderat använts för att mjölka systemen. På sistone har det också beskrivits hur den organiserade brottsligheten hittat en ny och lukrativ inkomstkälla i välfärdssystemen.
Ska vi få bukt med fuskandet krävs det åtgärder på flera plan. Att man som Eskilstuna kommun aktivt söker fuskare är del i det hela. Men det som verkligen krävs är den normförändring som Amir Rostami efterfrågar. En förändring som gör det socialt oacceptabelt att fuska.
Det är inte omöjligt att få till. Sverige hade exempelvis länge en stor svart sektor. Att anlita svart arbetskraft ansågs av många inte vara så farligt, eftersom det var ”så dyrt” att anlita vit arbetskraft. Men efter att rot- och rut-avdragen infördes minskade toleransen för det svarta arbetet snabbt.
När det gäller våra välfärdssystem handlar en förändrad acceptans mer om att förstå vilken effekt det egna, kompisens eller grannens fusk får för helheten.