En av politikens mest avgörande gränsdragningar har utgjort grunden för de västeuropeiska demokratiernas framgångar för frihet och rättsstat efter andra världskriget. Det är sammanhållningen inom vad den amerikanske historikern Arthur Schlesinger kallade ”den vitala centern”.

Det är att liberaler, socialdemokrater och moderat konservativa förmår att hålla ihop tillräckligt mycket om det viktigaste. De behöver, trots delade meningar om åtskilliga vägval, se till att demokratin fungerar och att stora frågor blir hanterade. De ska kunna förenas i att dra gränser mot extremister och auktoritära partier, och det gäller båda ytterkanterna.

Det var detta som höll ihop samarbetet inom och mellan de länder som utgör kärnan i Nato. Det är också detta som syns i att partier med skilda ideologiska och sociala rötter förenats i att lösa intressekonflikter och fördelningsfrågor med hjälp av den sociala marknadsekonomin. 

På denna grund har stora framgångar byggts. Men den grund av både samarbete och politisk rivalitet i demokratiska former som det hela vilat på hotas nu av vittring eller rasering i en del länder, så att det kan hota demokratins vitalitet och försvarsförmåga. I USA syns det i trumpismen.

I Europa har kommunismen som främsta hot mot det öppna samhället ersatts av högerradikalism, med dragning mot fascism. Ungern är ett exempel. De ungerska makthavarna har ideologiska band till partier i en rad länder, och ses som förebild av sådana som kan komma i maktställning på fler håll.

I det perspektivet bör blockpolitikens urartning i Sverige ses. Det har spridit sig en förrädisk tanke att den allra värsta fienden, den man inte alls vill godta i regeringsställning, inte är extremister, utan främsta rivalen inom det demokratiska mittfältet. Då öppnas porten för att dra in ytterkanterna i avgörandena, ge dem nyckelroller och göra regeringsmakten beroende av dem.

Det är det vi har sett så mycket av de senaste åren. Socialdemokraterna – eller Centern – vill man av taktiska skäl driva in i beroende av Vänsterpartiet. För att stänga Socialdemokraterna helt ute, och kanske i grund ändra maktbalansen på arbetsmarknaden, vill man ha den svenska varianten av europeisk extremhöger som regeringsunderlag.

För att slå sönder möjligheten av samverkan över den traditionella blockgränsen förenar man sig med Vänsterpartiet i att fälla propositioner eller driva fram energisubventioner. Det destruktiva eller det vårdslöst populistiska går det att få stöd för från båda ytterkanterna. Sådan är Ulf Kristerssons statskonst. Den har fått honom att själv driva SD:s valkampanj åt dem, med baklängesresultat för hans eget parti som nu börjar avteckna sig.

För denna kurs har man försökt mobilisera borgerlig lojalitet och klasslojalitet. Men det är för något som kan bli nedbrytande för det mesta de demokratiska icke-socialistiska partierna stått för, på denna sida om rösträttsstriden.

Det parti där ledningen mest klart sett faran, och även stått emot, är Centern med Annie Lööf. Det partiet har därmed gjort sig förtjänt av röster från sådana som tidigare röstat borgerligt eller liberalt, fast på andra partier.