I kristider kan prioriteringar behövas. Så även inom vården. Men det som tidningen avslöjat i sin granskning av vården, är oroväckande.
Läkare vittnar om hur relativt unga och friska som inte bor på äldreboenden prioriterats ner när det gäller tillgången till intensivvård. Det kan handla om personer födda på 50- eller 60-talet som enbart har mindre behov av hjälp i hemmet.
Vissa läkare har börjat använda sig av en skattningskala som kallas Clinical Frailty Scale, CFS, och ska noteras i journalen. I skattningsmodellen finns nio grupper av patienter, där de som klarar sig på egen hand är prioriterade till vård. Övriga prioriteras ned eller bort.
Bakgrunden är Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden.
Men riktlinjerna är tydliga: vid en hälsokris är det första steget att öka antalet intensivvårdsplatser så mycket som det går. Det är först när vårdbehoven överstiger kapaciteten som det måste prioriteras mellan patienter med lika behov.
Och det råder ingen brist på intensivvårdsplatser, enligt Thomas Lindén, chef på Avdelningen för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården på Socialstyrelsen. I coronakrisens tidiga skeden utökades antalet intensivvårdsplatser. I dag råder en 30-procentig överkapacitet på antalet platser.
Så varför vittnar läkare om att CFS-skalan används och patienter prioriteras ned trots att vård finns att tillgå?
Men inte ett fel har begåtts. Utan flera. När Mikael Sandlund, ordförande i Svenska Läkaresällskapets etikdelegation och professor i psykiatri får läsa underlaget är han skeptisk. CFS-modellen som Socialstyrelsen rekommenderar är till för att bedöma behov av vård och förutsäga återstående förväntad livslängd hos äldre personer, inte för personer under 75 år. Sandlund påpekar också att det finns risk att personer med funktionsnedsättning kan nedprioriteras.
Socialstyrelsen måste klargöra syftet med riktlinjerna om när och hur dessa ska användas, och försäkra sig om att de på sikt inte missförstås eller felanvänds.