Det är inte så lustigt för den som får sina betesdjur dödade av varg, för att sedan konfronteras även med Länsstyrelsens regeltillämpning.
Som alltid med viltskador bör det hållas i minne att vildsvinen är ett mångdubbelt större problem än vargarna, och att betydligt fler vildsvin borde skjutas, även för trafiksäkerhetens skull.
Men från att ha enstaka vargrevir har Sörmland, främst i de nordliga delarna, fått ett helt band av revir med förökning av vargar. De finns nästan hela vägen, från bygder nära Katrineholm och Vingåker genom skogarna söder om Eskilstuna och Strängnäs och in över länsgränsen i riktning mot Södertälje. Till skillnad mot förr har också skyddsjakt i flera län, inte bara Sörmland, fått formen att man försökt skjuta bort alla vargarna i något utpekat revir.
Men den ändrade situationen bör även betyda en ny, mindre restriktiv hållning när det gäller skyddsjakt efter angrepp på tamboskap. Delvis har det skett, men det som nyligen drabbat djurägare på den sörmländska landsbygden belyser hur problematiken ännu är kvar.
I början av juli var det inte får, utan nötkreatur – en kalv – som dödades av varg. Det skedde söder om Björnlunda. Natten till i fredags dödades minst åtta får i en hage mellan Malmköping och Strängnäs.
Då ryckte Länsstyrelsen ut med specialiserad, kunnig tjänsteman som tog prover, tittade efter hur de dödande betten såg ut och bekräftade att detta var ett angrepp av varg. Sedan kom beskedet: Ingen ytterligare åtgärd. Detta fall lägger Länsstyrelsen i Nyköping inte mer arbetstid på.
Den sortens signaler från länsstyrelser i Nyköping eller Stockholm har inte varit det som ökat förståelsen på landsbygden för myndighetshanteringen av rovdjursärenden. Det hör dock till saken att det varit ännu strävare attityd och att den genom ändrade riktlinjer från Naturvårdsverket blivit mindre sträng gentemot rovdjursdrabbade lantbrukare.
Förut var tumregeln fyra angrepp efter varandra på tamboskap innan en länsstyrelse skulle ta till ett förordnande om skyddsjakt. Det ska nu kunna räcka med att får eller andra betesdjur angrips och kanske dödas två gånger inom samma område.
Försöker fårägaren mellan Malmköping och Strängnäs fortsätta med får, trots vargrisken? Det är ju inte så säkert. Men i så fall kan ännu ett vargangrepp inväntas, innan det kanske blir tillåtet att tillsammans med grannar – och andra som vill hjälpa till – gå på jakt.
Bakom denna regel om upprepade vargattacker ligger att det händer att kringströvande vargar, som inte etablerat sig i något ofta viltrikt revir, tillfälligt ger sig på tamdjur men sedan vandrar vidare. Mitt i den sörmländska ansamlingen av närliggande vargrevir är den tolkningen av det som hände mellan Malmköping och Strängnäs inte så självklart sannolik.
Länsstyrelserna borde vara friare att medge skyddsjakt när omständigheterna pekar på att ett dödande av boskap kan följas av fler i samma revir. I Sörmland är det nu i stora delar av landskapet så gott om varg att stammen med fördel kan hållas tillbaka.
En del naturvårdsföreträdares tidigare intensiva motstånd mot all vargjakt har också dämpats, något som helt enkelt beror på att risken för en ny utrotning är obefintlig.