I en svartvit värld skulle allt vara så mycket enklare. En människa är antingen god eller ond. En handling antingen rätt eller fel. Det skulle vara lätt att hitta lösningar på samhällsproblemen och tvärsäkert peka med hela handen.

Efter tragiska händelser förleds vi ofta att tro att världen funkar på detta sätt. Att det finns enkla och snabba lösningar på komplexa problem. Vi vill ju så förtvivlat gärna kunna känna oss trygga igen. 

På Skärtorsdagen sköts en 18-årig elev ihjäl utanför Rekarnegymnasiet i Eskilstuna.  

Sedan dess har debatten pågått och ett förslag har stuckit ut bland de andra. Elever med anknytning till gängkriminaliteten i staden ska kunna stängas av från skolan. Den som hårdast drivit denna fråga är kommunalrådet och ordföranden för trygghetsberedningen i Eskilstuna, Josefine Helleday (S).

Det är en till synes snabb, enkel och handlingskraftig lösning på problemet. Om det inte vore för verkligheten. 

För vem är det egentligen som ska stängas av från skolan – var ska gränsen gå? 

I en gästkrönika på tidningens ledarsida skriver Jonathan Törnstrand om hur utbredd gängkriminaliteten är i kommunen. Han konstaterar att de flesta unga i Eskilstuna på ett eller annat sätt kommit i kontakt med gängkriminella. ”Inte primärt genom att bli utsatta för brott eller för att de har särskilt dåligt umgänge, utan för att kriminaliteten är så otroligt utbredd." 

I en artikel i tidningen intervjuas den mördade 18-åringens familj. För dem var han en älskad son och bror. En person som under en period hamnat i fel sällskap, men som drömde om ett bättre liv. Han hade åtalats och dömts av tingsrätten för att ha varit delaktig i en skjutning mot en port i Årby i september. En dom som överklagats. 18-åringen bedyrade sin oskuld.

Ingen nekar till att 18-åringen hamnat i fel sällskap. Men han var knappast någon förhärdad ungdomsbrottsling bortom all räddning. Han beskrivs som "en lugn, artig och skötsam pojke". En kille som skötte skolan, som saknade olovlig frånvaro, som varken rökte, snusade, drack alkohol eller tog droger. 

Men bilden av honom är långt från entydig. Det fanns en oro att 18-åringen skulle kunna råka illa ut på grund av sitt umgänge. Flera orosanmälningar hade lämnats in och hans familjen hade själva kontaktat socialtjänsten för att få hjälp. I september fanns planer på ett omhändertagande enligt lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Men något omhändertagande skedde inte. Eftersom domen överklagats blev det heller inget av de täta kontakter som han skulle ha haft med socialtjänsten. 

Är det killar som 18-åringen som ska stängas av skolan? Eller är det personer som han som ska ha mer stöttning och hjälp att klara skolan, att hitta rätt i livet? 

De flesta som blir gängkriminella kommer från trasiga hem, inte sällan miljöer präglade av fattigdom, missbruk och kriminalitet. De har ofta svårt att klara skolan. Risken att hamna i kriminalitet ökar vid en adhd-diagnos. Det är med andra ord inte svårt att tidigt ringa in individer i farozonen. 

Det går att sätta in förebyggande insatser – tidigt. Att hitta fungerade samarbeten mellan civilsamhället, polisen och kommunen.

De första skjutningarna i Eskilstuna skedde 2012 och fortsatte under 2013. Därefter kom några relativt lugna år innan skjutningarna började igen 2016.

För elva år sedan hade 18-åringen och hans kompisar i Årby precis börjat skolan. Några varningssignaler hade troligen inte dykt upp kring den lågstadieelev han var då. Han passar helt enkelt inte in i mönstret.  

Men detsamma kan man inte säga om hela hans umgänge i Årby. Där lär det ha funnits barn som borde ha fått samhällets samtliga alarm att ljuda – högt. 

Det är visserligen lätt att vara efterklok och påtala vad som borde ha gjorts, vilken hjälp som dåtidens ettagluttare i farozonen borde ha fått. 

Men det går att peka på något annat. Det finns en röd tråd mellan 2012 och 2023 i Eskilstuna. Socialdemokraterna har styrt kommunen under denna tid och i hundra år dessförinnan. Man kan kräva att partiets företrädare vid det här laget borde ha lärt sig att världen inte är svartvit. 

Att de förstått vikten av tidiga insatser. Att de ser gymnasieeleverna som komplexa individer med skilda förutsättningar i stället för grupperna önskvärda eller icke önskvärda på skolorna. Att de strävar efter att söka och finna de sammansatta svaren på de svåra frågorna.

Tyvärr är det en läxa de uppenbart inte har lärt sig.