René Andersson, 85 år, bor på en demensavdelning på Åbacken. "Pappa har ett rörelselarm på golvet vid sängen. Men det har varit vänt mot väggen eller avstängt flera gånger när jag kommit och hittat honom liggande på golvet", säger sonen Ronny.
I mitten av juli berättade tidningen om hur René Andersson, 85 år och dement, skickats ensam och utan id-handlingar, i en taxi till akuten efter att ha ramlat och slagit i huvudet på Åbackens demensboende i Brunnsbacken. På sjukhuset kunde René varken redogöra för vem han var eller varför han befann sig där, och timmar senare hittades han av en förtvivlad son.
– Det här är helt åt helvete. Hur kan man skicka iväg en dement människa ensam med en rullstol, utan minsta personuppgifter eller information om vad som hänt, till sjukhuset? frågade sig Ronny Andersson.
Detta, förklarade han, var droppen efter en lång tid med tillbud och brister i omsorgen av pappan, och övriga boende.
Ronny Anderssons kritik förstärktes när fler anhöriga hörde av sig till tidningen med egna exempel på missförhållanden på demensboendet. Dessutom vittnade tidigare anmälningar till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, om samma sak. Bland annat hade kommunen själv gjort en anmälan enligt lex Sarah i december 2020, och tagit upp händelser där boende på samma avdelning som René Andersson utsatts för allvarliga missförhållanden. En av orsakerna: otillräckliga kunskaper om demenssjukdom. En åtgärdsplan sattes i verket för att möta problemen.
Majo Brostedt (S) är högsta ansvariga politiker över den kommunala vården och omsorgen. Hon krävde i somras ett tydligt svar på hur situationen på Åbackens demensboende ska förbättras, och nu följer hon tätt hur det arbetet framskrider.
– Jag förväntar mig kvalitativa snabba förändringar, och får återkommande återkopplingar kring vad som görs. Det som hänt är allvarligt och oacceptabelt, men Åbacken har lyssnat på vår skarpa kritik och kraven på kvalitetssäkring och att alla regler följs. Jag vet att det redan vidtagits rejäla åtgärder.
Ronny Andersson är glad att politikern engagerar sig för hans pappa och övriga boende på avdelningen. Men tycker han att situationen förbättrats?
– Nej. Det har snarare blivit sämre. Jag hittar pappa liggande på hallgolvet i sin lägenhet. Okontaktbar, sned i ansiktet och nedsjunken i soffan med kräks längs hela tröjan och med några rutor hushållspapper ditlagt intill. På en helt nedkissad madrass i sängen, blöt ända upp under nacken på honom. Du kan bara ana hur det stank när jag öppnade lägenhetsdörren. Ingenstans syns personal till.
"Pappa ligger okontaktbar på golvet när jag kommer. Golvlarmet är än en gång inte på, hur länge har han legat här? Personalen har ingen aning och står handfallen, de vill att jag löser problemet. Varför har ingen kallat på sjuksköterska, lyft honom till sängen, bytt på honom?"
"När jag kommer ligger pappa och sover, det stinker urin och när jag drar bort täcket ser jag hur hela madrassen är nedkissad. Pappa har kiss ända upp i nacken. Här måste han ha legat hela natten och halva dagen. 'Din pappa ville inte gå upp', sa personalen."
Situationen då René tydligen legat hela natten i en mycket obekväm ställning i soffan ledde till ambulansfärd med blåljus till sjukhuset eftersom Ronny misstänkte hjärnblödning. Det var det inte, men oron över att pappan far illa bär han konstant med sig.
– Omsorgen, städningen, matsituationen – allt är bedrövligt och inkompetent, medan de gamla sitter apatiska. Personalsituationen har blivit ännu sämre. Ställer kommunen inga kunskaps- och språkkrav på sin omsorgspersonal? Vi anhöriga och personalen som ska vårda våra älskade familjemedlemmar kan ju inte kommunicera med varandra. Så många gånger jag förklarat att pappa till exempel inte kan tvingas att kissa stående. Han har lågt blodtryck och svimmar eller krampar lätt. Men ändå ska de ha honom att stå och när benen viker sig ropar de: "Men René, skojar du med oss?" Och så frågar de handfallet mig vad de ska göra. Men det är inte jag som jobbar där, jag betalar dyrt för att få den bästa vården av pappa.